Den 3 november 2023 var dagen då jag tog de första Angusta tabletterna. Det var fredag och dagen innan hade min man Malthe och jag kört till Ålborg. Allt började egentligen på måndagen när jag låg på en brits i Thisted och en barnmorska tryckte sina fingrar ner i min mage runt vår dotter.

Hon är lite liten, sa hon och log mot mig, men jag såg bara rynkorna mellan hennes ögonbryn. Hon tyckte jag skulle genomgå en ultraljudsundersökning, för säkerhets skull. Jag var ju inte heller så stor, men det var ändå bäst så.

Er dotter är ca. -37% IUGR

Tre dagar senare låg jag återigen på en brits, nu i Ålborg, och en sonograf flyttade noggrant en rund ultraljudsapparat över min mage. Hon hade inga bekymrade rynkor men ett varmt leende. Hon frågade om vi var medvetna om det. Om vad? Att hon var så liten, vår dotter.

Vid den tidpunkten kände jag mig inte medveten om något annat än att jag visste att jag var gravid. Jag hade ännu inte greppat förlossningen eller faktumet att det skulle komma ett barn. Förstod jag att hon var liten? Ja och nej. Jag förstod, och var faktiskt lättad över att jag sannolikt inte skulle behöva föda ett stort barn.

Förstod jag vad det innebar att föda ett litet barn? Inte alls. Och jämfört med den verklighet vi levde i den kommande månaden, fanns det verkligen inget begripligt i att få siffrorna: er dotter är ca. -37% IUGR.

Alternativ a eller alternativ b?

Personalen bad mig att övernatta på Aalborg Universitetshospital. Där låg jag alltså, torsdag kväll, i mjuka vita sjukhuskläder och åt en tonfisksmörgås från automaten. Malthe fick köra hem.

Fredag morgon kom läkaren in och presenterade alternativ a och b. Om du ska föda ditt barn nu, är tiden inne. Väntar du, kan det sluta med ett kejsarsnitt.

Hela helgen ägnades åt tabletter för att mogna kroppen, en ballonkateter för att vidga, hinnsprängning och till sist ett värkstimulerande dropp med ett ämne likt oxytocin – allt för att hjälpa min kropp att föda. Det kändes verkligen som att kroppen födde; jag var mer en vägledare.

Själva födseln blev som den blev. Jag hade släppt taget och var beredd på vad som helst – det viktigaste var att min dotter skulle födas levande.

En förlossning som gick åt alla håll

Kl. 9. En sjuksköterska tog bort ballongen som under ett helt dygn suttit där och både vidgat och tryckt, medan blod rann ner längs mitt ben. Hon förde in ett instrument som spräckte hinnan till livmodern, och vi blev sedan visade till en förlossningssal där vi mötte Helena.

Förlossningen gick verkligen åt alla håll. Till en början kom vi ingenstans – min kropp var omogen, livmodern oförberedd och mina förlossningshormoner totalt frånvarande. Helena satte ett dropp i min hand med syntetiskt oxytocin.

Syntetiskt oxytocin används för att ge kraftigare värkar och minska risken att förlossningen stannar av. Min förlossning behövde helst gå snabbt, för att vår dotter inte skulle bli för stressad under processen.

Nackdelen är att syntetiskt oxytocin inte passerar blod-hjärnbarriären och därför saknar den lugnande effekt som kroppens eget oxytocin ger. Kanske var det bristen på organiskt oxytocin som gjorde att jag kände mig helt utanför. Värkarna var oöverkomliga och jag var nära att be om det kejsarsnitt jag egentligen ville undvika. Allt brast. Jag fick feber, testade positivt för streptokocker och medan det syntetiska oxytocinet pumpades in i min högra hand fick jag bredspektrumantibiotika intravenöst i den andra handen.

6 timmar och 2 cm

Det hade nu gått 6 timmar. 2 cm. Ingenting hände, min kropp ville inte och jag tänkte att min dotter nog inte heller ville. Jag kände att jag höll på att förgås av värkarna, samtidigt som ingenting hände, så jag bad om lustgas. Jag fick lustgas kl. 17 och 17:25 låg hon på mitt bröst.

En skara läkare stod redo. De gav henne syre. De installerade snabbt en sond, så att hon kunde få den näring som mina bröst inte kunde ge henne. De var inte heller redo.

De tog med sig henne och Malthe följde efter. Jag hade förlorat en liter blod och min livmoder var trött. Ett team av sjuksköterskor försökte turas om att pumpa och få den att dra ihop sig. Smärtorna var outhärdliga och jag kunde knappt resa mig på ett dygn utan att bli yr.

Kl. 22. anlände jag till intensivvårdsrummet och tittade in bakom kuvösens skynke. Där låg hon, vår dotter.

Den första tiden på neonatal

De följande fyra veckorna spenderades på neonatalavdelningen med sond och slangar. Vi behövde anpassa oss till vår nya tillfälliga tillvaro, utan utgångsdatum, och vår dotter, som vissa dagar låg under blått ljus i en kuvös med alldeles för stora blöjor och en mask för ögonen.

Tack vare världens bästa vårdpersonal och de mest omtänksamma sjuksköterskorna, som fick oss att känna oss bemötta som människor, kunde vi åka därifrån med Lovis i famnen.

Det är det mest fantastiska och största jag har gjort, att bära, föda och vårda min dotter Lovis. Hemkomsten är ett helt annat kapitel. Idag är Lovis 1 år och 4 månader. Hon är fortfarande ett litet barn, men hon är precis som hon ska vara.