Jag var överlycklig när jag fick reda på att jag var gravid. Men från första läkarbesöket visste jag att det nog inte skulle bli som jag hade föreställt mig. 

Eftersom jag är överviktig och mitt BMI därför är för högt, kändes det nästan som ett tvång att jag skulle få en epidural så snart själva förlossningen började. Man anser ju att det är bäst för överviktiga och deras bebisar, även om det inte finns några problem under hela graviditeten. 

Jag hade till exempel varken graviditetsdiabetes eller havandeskapsförgiftning. Så det gav mig redan lite oroliga tankar och misstro till allt, eftersom jag kände att jag var tvungen att säga ja till epiduralen. Trots att jag faktiskt inte riktigt visste om jag egentligen ville det. 

Igångsättning en vecka över tiden 

Det var söndag morgon, den 14 april 2024. Jag hade gått en vecka över tiden och min man och jag skulle möta upp på sjukhuset klockan 07:30 för min igångsättning. Jag fick den första tabletten som skulle sätta igång värkarna. 

Vi blev sedan skickade hem med beskedet att om inget hade hänt innan morgondagen, skulle jag komma tillbaka dagen efter och få fler tabletter. Vilket jag till varje pris ville undvika – jag var trött på att vara gravid nu och ville bara träffa vår dotter. 

LÄS OCKSÅ: ”Jag är inte emot igångsättningar, men…”

Timmarna gick och jag gjorde allt för att tabletterna skulle verka. Runt 19:30 samma kväll började jag så smått få värkar och vi ringde till förlossningen. Vi skulle vänta och se tiden an. 

Lite senare blev värkarna kraftigare och vi ringde igen till förlossningen. Vi åkte dit och jag blev undersökt.

En spolning av grönt fostervatten

Eftersom jag inte var särskilt öppen fick jag en dos morfin och sov lite till och från. Jag spenderade mesta delen av natten med att tänka på det jag snart skulle gå igenom.

Dagen efter vaknade jag och trodde verkligen att jag behövde kissa. Men det var inte kiss, utan fostervatten som kom. Grönt fostervatten. Jag fick panik och kände genast en oro för om något var fullständigt galet. Jag hade ju bara hört skräckhistorierna om grönt fostervatten. 

Jag blev undersökt om och om igen. Jag var så trött på att ständigt ha människor som behövde ha sina händer på och i min kropp. Men eftersom fostervattnet var grönt, behövde de fästa en liten mätare på min dotter. Jag lät därför vårdpersonalen göra vad de behövde göra.

Jag ville ju inte att något skulle hända med min dotter.

Drömmen om ett sinnesrum och dämpad belysning

Timmarna gick och jag öppnade mig tillräckligt mycket för att äntligen kunna komma till ett sinnesföderum. Jag tänkte “härligt, nu kan jag få dämpat ljus och lite stillsam musik – det kommer säkerligen minska oron och nervositeten i kroppen”.

Men redan när jag blev placerad på en kall och hård brits visste jag att det nog inte skulle bli så. Det var en del skiftbyten under förlossningen och när den tredje eller fjärde barnmorskan kom in och presenterade sig, lade jag knappt märke till henne. 

Ändå gjorde en av dem ett särskilt intryck, för hon sa att vi skulle stänga av musiken och ljusen vi hade tänt. Jag trodde annars att det var jag som födande som bestämde hur jag ville ha det bäst i det ögonblicket. Jag var fullständigt chockad och väldigt ledsen över att jag inte fick möjlighet att finna ro. 

Epidural och smärtkaos

Jag hade öppnat mig 5 cm, och nu var det dags för epiduralen. En narkosläkare kom ner och försökte lägga den på mig. Han misslyckades och försökte igen. En ny narkosläkare kom, och han försökte också.

Han misslyckades och bad en ny komma ner. Den tredje läkaren fick den på plats. Vid det här laget hade jag blivit stucken 10-12 gånger i ryggraden, eftersom de upptäckte att jag hade en lätt sned rygg, och det var precis i det området där epiduralen skulle sättas.

LÄS OCKSÅ: Guide: Smärtlindring under förlossningen

Den fungerade också bara en timme, sedan var jag tillbaka i ett smärtkaos utan dess like. Jag fick värkdropp flera gånger, och jag öppnade mig till slut 9 cm. Men något satt i vägen för att min dotter skulle kunna komma ut av sig själv. Så oavsett hur mycket jag pressade och pressade, kunde hon inte komma ut den vägen.

En läkare kallades in eftersom jag i många timmar hade försökt föda vaginalt. Hon skulle bedöma vad vi skulle göra för att få ut min dotter. Skulle jag fortsätta försöka pressa, eller skulle jag behöva ett akut kejsarsnitt.

Varför lyssnar ingen på mig?

Klockan 23 på måndagskvällen – alltså många timmar efter att mitt vatten hade gått – bad läkaren mig att fortsätta trycka, i hopp om att min dotters huvud, på något mirakulöst sätt, skulle bana sig väg förbi den hinna eller sträng som just nu gjorde allt besvärligt. 

Under hela tiden de konfererade, gjordes det över huvudet på mig. Ingen frågade vad jag helst ville eller hur jag mådde. Jag var så ledsen över att jag inte blev hörd, när det nu handlade om min kropp. 

Men efter en timme med våldsamma smärtor och fortfarande ingen mat eller dryck, grät och ropade jag till både barnmorska, läkare och alla andra, att nu ville jag ha kejsarsnittet. 

LÄS OCKSÅ: ”Ett kejsarsnitt med komplikationer blev en dålig start på mitt moderskap”

Lyckligtvis kom jag till operationssalen ganska snabbt. Både min man och jag fick operationskläder på oss, och nu var det inte länge tills vi äntligen skulle få se vår lilla skatt. Men igen skulle jag få en spruta i ryggen, nu var det bara en ny form av ryggmärgsbedövning, en spinalbedövning. Det gick lyckligtvis bättre än epiduralen och jag blev lagd på operationsbordet. Jag höll hårt i min mans hand och låg spänd och väntade på att få höra min dotters skrik och gråt. 

Äntligen kunde jag andas ut

Klockan 01:37 kom hon till världen, men jag hörde henne inte gråta. Min man fick henne i famnen och jag låg otåligt och väntade på att få se och röra henne. Jag ville vara säker på att hon var okej. 

Efter vad som kändes som en evighet kom min man äntligen med henne i famnen och jag kunde andas ut. Hon hade svalt en del fostervatten, vilket var anledningen till att hon inte grät eller skrek så att jag kunde höra det. 

All personal försäkrade mig dock om att hon inte hade varit stressad, utan faktiskt hade haft det lite för bra därinne. 

Jag var lättad och precis på gränsen till att fälla en tår eller två, om jag inte hade varit så utmattad. Jag fick säga på återseende till min man och vår dotter. De skulle till neonatalavdelningen och jag skulle sys ihop lite och sedan vidare till uppvakningen. 

Min kropp gjorde inte som den skulle

Portören hann inte ens få mig över i en säng innan jag kräktes. I all min lyckorus hade jag glömt att jag inte hade ätit något sedan söndag kväll.

Det var de längsta timmarna i mitt liv. Och ja, det var det även om jag precis hade gått igenom en så lång förlossning. För nu var hon ute och jag ville bara ha henne hos mig. Och där var hon. Henne jag hade tagit hand om i 41 veckor och 2 dagar. Nu låg hon äntligen hos mig.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression – När det gör ont i själen att bli mamma

Jag var snabb med att komma på benen och gick runt lite på avdelningen. Vi var i en härlig och underbar liten bubbla.

Ändå var jag ledsen, och jag visste inte varför. Jag hade ju min dotter precis här på mitt bröst. Jag kunde både se, känna och dofta henne. Så varför var jag inte glad ända in i märgen?

Men jag var ju inte den första att hålla henne eller se henne. Allt det blev jag “berövad” på, eftersom min kropp inte gjorde som den skulle.

Nästa gång står jag fast

Det är nu snart ett år sedan, och jag har senare insett att jag hamnade rakt in i en efterfödselsreaktion. Jag är lyckligtvis på bättringsvägen och jag är fortfarande minst lika förälskad i min dotter och den hon har blivit.

Men nästa gång kommer jag göra allt jag kan för att föda vaginalt och stå vid mina val. Ingen ska få tala över huvudet på mig igen.

… och så ska jag komma ihåg mat och dryck, för annars fungerar inte hjälten.