Något måste göras
Så jag kastade mig in i en längre research för att hitta verktyg som kunde hjälpa min dotter att sova mer självständigt. Jag läste allt som fanns att läsa om sömn på svenska och engelska och kämpade tappert för att få grepp om sömnens magi... som uteblev.
Jag minns fortfarande hur min kropp var i totalt alarmberedskap – redo att ingripa vid minsta grymt, ljud, rop, gråt. Jag var så utmattad att jag inte kunde tänka på annat än sömn, jag kunde inte prata om annat än sömn och jag förde noggranna loggar för att hålla koll på taktik och framsteg – eller bristen på dem.
När min dotter skulle lära sig att sova, så skulle det ske med trygghet och tillit i behåll. Jag kunde inte stå ut med tanken på att hon skulle gråta det minsta under processen. Att sova ska ju vara något tryggt, skönt och härligt. Och den ambitionen höll mig igång.
LÄS OCKSÅ: “När det var som värst, var det dödsgråt under alla hans vakna timmar”
Efter att ha tränat sömn intensivt i 6 månader och gått från amning till sömn till en lösning där vi kunde ligga med vår dotter i vår säng medan hon somnade – var det bara en liten framgång för oss. Denna lösning innebar nämligen att vi skulle ligga där i en timme eller mer, medan hon nöp oss i den tunna huden under armen! Och sög på sin PLÖK förresten... (den vanan hade nämligen inte försvunnit i mitt försök 6 månader tidigare). DOH... Otroligt envis unge vi hade fått, det var det ingen tvekan om. Och hon behövde fortfarande hjälp vid varje lätt uppvaknande på natten 10-12 gånger per natt.
En ny metod
Vid den här tidpunkten stötte jag på en amerikansk metod som passade riktigt bra med mina värderingar, men som samtidigt också fokuserade på barnens personlighet. Metoden lärde mig att gråt är barnens sätt att kommunicera och om vi möter dem med erkännande och förståelse, så är det okej och helt naturligt att de uttrycker sina känslor, behov och åsikter.
Så länge vi är där, tröstar och hjälper dem, kommer de att förbli trygga, och de kommer att veta att vi alltid hjälper dem när de behöver det. Men samtidigt förstod jag också att för att ändra vår dotters sömnassociation, var jag tvungen att göra det mer tydligt för henne vad som var meningen. Att man inte kan ändra vanor för viljestarka, envisa och temperamentsfulla barn genom att fortsätta göra samma sak som man alltid har gjort, eller genom att försöka smyga in nya ritualer bakvägen.
LÄS OCKSÅ: ”Jag skämdes över att jag behövde hjälp”
För barnen upptäcker det. Och då gör de oss uppmärksamma på att de har upptäckt det och inte tycker det är en bra idé. Och om vi då hoppar tillbaka till de gamla rutinerna, så kommunicerar vi till barnen att det går att återgå till det gamla – eller kanske uppfinner vi en ny “hoppsan-lösning” i ett försök att få lugn i lägret. Och så fortsätter karusellen – kanske nu bara med ett annat tecken. Resultatet är att vi är tillbaka på ruta ett.
