Jag vill gärna berätta min historia, eftersom jag egentligen också själv behöver sprida ut den och sätta ord på vad det också kan innebära att föda ett barn. För det var på inget sätt som jag hade förväntat mig. Eller drömt om. Eller hoppats på. Men ändå sitter jag här två år senare med min underbara och fantastiska dotter.

En okomplicerad graviditet och en plötslig igångsättning

Jag blev gravid för tre år sedan och det var verkligen en drömgraviditet. Jag hade inga besvär eller komplikationer hela vägen igenom. Jag fick njuta av min graviditet och jag har sällan känt mig mer hemma i min egen kropp eller att den hade en mening. När jag nådde 39+6 skulle jag till barnmorskan för en rutincheck och jag hade kanske själv en förväntan om att vi skulle prata om en plan, ifall allt inte drog igång av sig själv.

Men just där på konsultationen fick jag en första chock. Jag hade med mig ett urinprov, som tillsammans med en blodtrycksmätning visade att jag hade preeklampsi (även kallat graviditetsförgiftning). Jag var förvirrad eftersom min förståelse av preeklampsi var att det innebar att man mådde mycket dåligt, vilket jag inte kände förutom att jag var höggravid. Jag fick veta att jag skulle åka till sjukhuset för att få förlossningen igång.

Ännu en käftsmäll

Senare samma dag läggs jag in och väntar, både nervös och förväntansfull, på hur allting ska gå. Nästa dag planerar de att ta vattnet, men precis när barnmorskan är i gång märker hon att min dotter ligger med stjärten nedåt. Då blev allt genast mer komplicerat. På grund av preeklampsi får jag inte möjligheten till en vaginal förlossning. Där kom ännu en käftsmäll. Jag skulle få kejsarsnitt. Jag visste inte mycket om det och på förlossningsförberedelsen jag gått på pratade de knappt om kejsarsnitt.

LÄS OCKSÅ: “Att föda genom kejsarsnitt är något jag kände i kroppen innan jag förstod det med hjärnan”

På eftermiddagen rullades jag in till operationsbordet och allt gick snabbt och enligt plan. Och så var hon där. Det lilla miraklet. Hon var helt perfekt, kom snabbt till mitt bröst och började amma direkt. Nu var allt precis så som jag hade hoppats.

Plötslig smärta och kraftig blodförlust

Men kort därefter, när jag låg på uppvaket, började jag känna en intensiv smärta i underlivet. Jag blödde mycket och det ledde till att jag fördes till intensivvårdsavdelningen för övervakning. Blödningen fortsatte där, och jag började tappa medvetandet allt mer. Jag minns bara korta ögonblick: min man som står på avstånd och håller vår dotter i famnen, och läkare som räknar på hur många liter blod jag hade förlorat vid det laget. Jag minns att de nämnde 2,5–3 liter.

Det blev så allvarligt att de tog in mig för operation igen. Där kunde de konstatera att min livmoder inte hade dragit ihop sig ordentligt, och att det fanns ett litet hål som bara fortsatte att blöda. Därefter låg jag ett dygn på intensiven, utan min man och dotter vid min sida. De fick vara ensamma på BB.

På grund av den stora blodförlusten blev vi kvar på sjukhuset i fyra dagar innan jag fick klartecken att åka hem. Och då vände allt till det bättre. Familj och vänner kom och hälsade på, och lättnaden var stor när vi äntligen hade tagit oss igenom det svåra. Vi pratade, grät och kunde andas ut igen. Allt kändes verkligen bra. I ungefär tre veckor. Sedan började jag få starka smärtor i ena benet, så pass att jag vaknade av det på nätterna och vanliga promenader blev outhärdliga.

Skrämmande besked från läkaren

Efter en promenad en kväll tittade jag på mina ben och såg en tydlig skillnad. Det vänstra benet var normalt, men det högra var svullet och rött. Jag ringde till läkaren och hon tittade snabbt på det och sa – du måste åka direkt till akuten, det är en blodpropp. Okej, en smäll igen. De följande veckorna var skrämmande. Jag åkte fram och tillbaka till sjukhuset och mådde uselt. Jag kände mig helt överväldigad av att ha ett spädbarn som behövde mig för vård och mat.

LÄS OCKSÅ: “Kudden blev helt blöt. Inte av bröstmjölk, men av ont i hjärtat”

Jag skämdes mycket över mina känslor. Men jag hade inte kraften att hantera dem. Jag ammade henne fortfarande, men utöver det var det min man som tog över. Medicinen fungerade inte, jag fick en blodpropp till och slutligen behövde jag opereras. Det gick bra och jag fick en stent insatt.

Vad har framtiden att erbjuda?

Ganska snabbt började det ljusna. Jag kunde gå ordentligt igen. Mitt humör blev avsevärt bättre och allt kändes perfekt igen. Men förbättringen kom också med beskedet om att jag skulle behöva vara under livslång AK-behandling och använda stödstrumpa resten av livet.

Och det träffade mig ännu en gång som ett slag i magen. Plötsligt behövde jag förhålla mig till medicin och anpassa mitt liv på många sätt. Jag hamnade i en kategori jag inte kunde känna igen mig i. Jag kände ingen annan i samma situation. Jag var så ensam och är det delvis fortfarande. Och det svenska sjukvårdssystemet har inget nät som fångar upp en. Det var upp till mig själv och min familj.

Tack, om ni har läst så här långt.