Var ska jag börja? Min berättelse om förlossningen och tiden därefter.

Det är ju så mycket.

Jag vill berätta om allt. Alla tankar. Alla känslor. Jag vill gärna öppna upp för det som jag tycker är svårast.

Just de känslorna. Den mentala biten. Mitt sinnestillstånd efter min förlossning. Efter att ha blivit någons mamma och inte längre bara vara Tine.

Platsen där jag verkligen var tvungen att släppa taget. Att ge mig hän åt mörkret.

När jag inte längre hade makten över min kära självkontroll.

Allt började när jag födde min son sensommaren 2019, en måndag på Rigshospitalet. Rum 1. Förlossningen tog 23 timmar, och sedan kom han till världen. Så vacker och fin.

Jag kände rädsla för förlossningen, men var samtidigt väldigt nyfiken. Den enda delen jag egentligen fruktade var det fysiska.

Jag har alltid ansett mig ha ett starkt psyke.

Jag funderade ofta, "hur ska jag föda ett barn utan att gå sönder i tusen bitar?"

Men man gör det. Och jag gick sönder lite grann, men inte i tusen bitar.

Jag kunde nästan inte gå på två månader på grund av smärta, jag vet inte varför, men jag sitter och ler lite medan jag skriver detta. Kanske för att jag överlevde det och kan gå idag.

Jag tror faktiskt att jag var lite i chock.

I chock över det jag hade gått igenom. Det som alla mödrar går igenom. Förlossningen.

Jag minns att jag frågade mina barnmorskor om de skulle bedöma min förlossning som en bra förlossning.

Och ja, det skulle de.

Jaha, då gjorde jag det.

I mitt sinne. Bedömde det som en ”bra förlossning”.

Min sanning var nog lite annorlunda.

Jag återhämtade mig, eller rättare sagt, jag håller på att återhämta mig fysiskt.

Men jag har haft det svårt mentalt.

Jag har behövt tid för att samla mig.

Komma över chocken.

 LÄS OCKSÅ: ”Det tog mig många år att bli redo för att få ännu ett barn”

Prata med mig själv. Hålla om mig själv. Gråta på natten och låta de salta tårarna rinna ner för mina kinder i tystnad. Så kudden blev helt blöt. Inte av bröstmjölk, utan av “ont i hjärtat”.

Jag har behövt låtsas att jag var okej, även om jag hade en klump i halsen som var omöjlig att svälja när jag kände mig obekväm. Och jag vet inte varför.

Jag tyckte att allas behov runt omkring mig skulle uppfyllas. I förhållande till hur det ser ut i glansbilden när man har fått en nyfödd och särskilt det förstfödda barnbarnet i en familj.

Och insatsen i denna pott var min son och jag.

“Vi vill ju bara se honom”. “Bara hålla honom”. “Varför kommer ni inte snart och visar upp honom för familjen och besöker oss?”. “Mormor vill ju också gärna se honom”. “Du är verkligen en lejonmamma”. “Varför går du? Du kan ju bara amma här i vardagsrummet med oss andra, det är okej”.

FÖR JAG HAR INGEN LUST.

Jag har bara lust att vara hemma.

Med min son. Och min man. Och mig själv.

Det är inte för din skull som jag hittar ett rum längst bort från alla och ammar i tystnad. Kollar om dörren är låst när jag sätter mig till rätta.

Det är för min skull! Och min sons skull!

Och nej, jag har ingen lust att besöka er och låta min son gå runt.

Jag har bara ingen lust.

 LÄS OCKSÅ: “Det var den mest ensamma tiden i mitt liv”

Gråten tränger sig på, som när man var ung och ens största kärlek hade gjort slut. Och man trodde man skulle dö av det!

Jag känner mig så tung, och en känsla av uppgivenhet och sorg strömmar över min kropp och mitt sinne.

Jag har inte alls kraft att försöka förklara för dem hur jag mår.

Och egentligen har jag ingen lust.

Jag har bara lust att ha det så här, själv. Bara lust att vara i fred. Med min son. Och min man.

Och ja, man kan ju inte riktigt lasta någon för något. Det förstår jag. Och det är inte heller poängen.

Poängen är att vi ska ändra något här. Förändra den perfekta bilden.

Jag har ett stort behov av att få höra att det jag känner är helt okej. Folk ska inte bli oroliga. Rynka pannan. Pressa mig. Fortsätta att be om att få hålla min son. Titta förvånat på mig.

Nej – de ska möta mig.

De ska anstränga sig för att sätta sina egna behov åt sidan, och de måste komma ihåg en sak – för att barnet skulle komma till världen behövdes det en kvinna. En mamma. Och hon känner många känslor. Kanske är hon oförändrad. Kanske är hon förändrad. Kanske känner hon nya känslor. Har nya åsikter. Är mindre “lös” än tidigare.

Men allt är okej. Inget är rätt eller fel.

Och nej. Du kan inte jämföra din förlossning med hennes. För alla förlossningar är olika.

Men du kan se henne.

Och därefter kan du se hennes barn, med större framgång än om du inte såg henne.

Det lovar jag.

Källa: Kong Walther.