Annas förlossningsberättelse

När jag födde vår första dotter, planerat hemma i vårt vardagsrum, hade jag inte riktigt förväntat mig att det skulle gå vägen. Det kanske låter tokigt, särskilt då jag uppfyllde alla fördomar om barnmorskor: jag gillar yoga och vill föda hemma. Bingo.

Jag minns att jag, under veckorna före förlossningen när vi förberedde oss och ordnade de praktiska detaljerna inför hemförlossningen, tänkte: ”Nej, det här med hemförlossning blir det väl ändå inget av.” Missförstå mig inte, jag ville gärna föda hemma på det där mysiga sättet – ni vet, med hembakat och djup andning – en förlossning som är underbar att berätta om i efterhand.

Jag hade inte riktigt räknat med att jag skulle kräkas i 20 av de 30 timmar förlossningen varade. Eller att jag skulle sova djupt mellan krystvärkarna. Eller att det skulle kännas som en boll som rullade ner över rumpan på mig när hennes huvud skulle glida ner genom bäckenet. Så lär man sig något nytt.

 LÄS OCKSÅ: “Det kom en skvätt blod och även några hinnor, men ingen moderkaka”

Någonstans i bakhuvudet fanns det länge en skeptiker. “Det kan inte lyckas, det vågar jag inte hoppas på”. Kanske var det alla de olika förlossningar jag hade sett, kanske var det medvetenheten om att förlossningar är stora och oförutsägbara händelser. Men när timmarna gick, var det ändå det som hände. Jag hade en bra barnmorska, så min barnmorskehjärna kunde sätta spekulationerna på paus och föda istället. Man kan inte vara sin egen barnmorska, särskilt inte när man har så korta armar som jag.

Annes förlossningsberättelse

Min mamma har fött tre barn genom vaginala förlossningar. Under dessa tre förlossningar har hon haft värkar i sammanlagt 9,5 timmar. Hon har varken fått smärtlindring eller bristningar. Om det inte hade varit för en fastsittande moderkaka under den första förlossningen och sedan två förlossningar med barn i sätesbjudning (undertecknad var en av dem), hade hon varit den perfekta kandidaten för en hemförlossning.

Med dessa fantastiska förlossningsgener i bagaget tänkte jag att mina förlossningar också skulle bli suveräna och likna hennes. Därför kändes det helt rätt – till och med realistiskt – att sikta på en hemförlossning för vår förstfödda. Men under graviditeten utvecklade jag havandeskapsförgiftning, vilket gjorde att det varken blev en hemförlossning eller en vaginal förlossning; varken första eller andra gången, utan istället två akuta kejsarsnitt.

 LÄS OCKSÅ: 5 bra råd: så behandlar du ditt ärr efter kejsarsnitt

Fick jag vad jag hade föreställt mig – till och med drömt om? Inte riktigt, men det blev inte heller ett misslyckande, kanske för att jag trots drömmarna vet att man alltid måste vara beredd att anpassa sig under en förlossning. Ni ska fortsätta drömma och förbereda er, men också komma ihåg att det kanske blir nödvändigt att ändra planerna under förlossningen – på det sättet blir det lättare att acceptera vad förlossningen för med sig.

Artikeln är skriven av Anna Neel Forchhammer och Anne Due Barslund, som var och en har två barn och tillsammans driver Jordemodertid.