Det började med en nackuppklarning med dåliga värden – nämligen 1:35. Vi blev därför rekommenderade moderkaksprov och fick tid för detta. Moderkaksprovet misslyckades dock på grund av mina tarmar som låg i vägen.

Vi fick en ny tid veckan efter, men den här gången upptäcktes talrika hematomer (blodansamlingar, red.) i moderkakan, och därför vågade läkaren inte utföra provet. Jag tyckte mig se på honom att han inte trodde på den här graviditeten.

Fostervattenprov och väntetid

Jag var därför tvungen att vänta till vecka 17 och göra ett fostervattenprov, vilket gick bra. Men de 10 dagarna var en mardröm av väntan, och dessutom inträffade ett laboratoriefel, så svaret kom inte heller den "sista dagen". Jag hade en skanning dagen efter för att kontrollera hematomerna, och läkaren var så vänlig att kolla svaret – som tyvärr inte hade kommit ännu.

Han skannade mig och berättade att hematomerna fortfarande fanns där, men att det inte fanns något flöde – vilket var bra. När vi avslutade såg han att svaret på provet hade kommit. Jag fick akut hjärtklappning, kallsvettningar och ångest. Svaret var: en frisk och sund flicka. Jag föll nästan ihop av lycka och gick gråtande därifrån, men av glädjetårar.

Den följande tiden blev det fler skanningar för att hålla koll på hematomerna, och vid varje skanning upptäcktes något nytt. Flera hematomer, lakuner och lossning av en del av moderkakan. Hon utvecklas dock som förväntat i magen, och hjärtljudet är normalt – hon är en stark lillasyster.

Nya komplikationer och en plan för kejsarsnitt

Tyvärr upptäcker de tidigt att jag har en framförliggande moderkaka: placenta prævia. Den flyttar sig inte, och jag får besked om att det blir kejsarsnitt. Det är dock något jag varit med om förut, när storasyster föddes med odiagnostiserad UK-position (låg med rumpan ned, red.), så det förloppet känner jag till.

De följer placentan noggrant, både flödet, eventuella hematom och placenta prævia. Jag får veta att det finns flera risker med detta, bland annat placenta accreta. På grund av mitt tidigare kejsarsnitt innebär det en risk att moderkakan växer in genom ärret och eventuellt vidare in i livmoderväggen – och i värsta fall i omgivande organ. De tycker sig ana att detta håller på att ske hos mig.

Det kan leda till en allvarlig blödning vid kejsarsnittet, och det kan till och med bli nödvändigt att ta bort livmodern för att inte riskera kraftig blodförlust. Den informationen får jag kontinuerligt, och min oro växer. Jag får rådet att vara väldigt försiktig med fysisk aktivitet och att undvika tunga lyft, eftersom risken för blödning ökar ju längre graviditeten fortskrider. Samtidigt har jag en tvååring som varken förstår varför mamma inte kan eller får bära henne längre – vilket ger mig ständigt dåligt samvete.

Vi väljer bort semester utomlands, men tar en vecka i sommarstuga på Djursland. På tredje dagen, mitt i natten, kommer den första blödningen.

"Det är blod överallt"

Jag vaknar vid tvåtiden av att jag känner mig blöt mellan benen. Jag springer snabbt till badrummet och inser till min stora förskräckelse att det är blod. Jag hinner bara stå där ungefär 20 sekunder innan jag hör ett plask – en stor blodpöl slår mot golvet. Det är blod överallt – på golvet, och på mig. Det ser dramatiskt ut. Jag hämtar min man Kristian och vi ringer 112.

Först anländer en läkarbil, och därefter körs jag med ambulans, A-prioritet, direkt till Skejby. Jag är fylld av oro.

Lyckligtvis visar det sig att hon mår bra och att blödningen kommer från mig. Jag blir inlagd i tre dagar och får inte lämna förrän blödningen helt upphört. Efter att ha kommit hem försöker jag, om möjligt, ta det ännu lugnare för att ge kroppen tid att återhämta sig. Jag får många förvärkar.

Allt verkar lugnt – fram till exakt tre veckor senare, återigen mitt i natten. Jag vaknar av samma känsla av att vara blöt. Den här gången vet jag vad som väntar, så jag ligger kvar i tio sekunder och samlar mig mentalt. När jag reser mig känner jag hur blodet rinner ur mig. Jag ser en stor blodfläck på lakanet och skyndar mig till Kristian, som sover i ett annat rum. Det fortsätter att rinna längs benen och droppar på golvet hela vägen. Jag väcker honom och när jag ställt mig upp kommer ännu en stor pöl med ett plask. Jag lägger mig ner och ringer till förlossningsavdelningen, som instruerat mig att göra så. Barnmorskan ringer 112 och kort därpå är de här. Det blir A-prioritet till Kolding.

De kontrollerar hjärtljudet och lyckligtvis mår hon fortfarande bra. Jag får behandling för att mogna lungorna, och de bedömer blödningen för att se om hon behöver tas ut. Som tur är lugnar det sig och vi inväntar utvecklingen.

En mental prövning

Jag får dock veta att jag ska vidare till Odense, eftersom det är där de är specialister på kejsarsnitt vid placenta previa med misstänkt placenta accreta. När jag blir inlagd där får jag höra att jag nog inte ska förvänta mig att komma hem innan hon har kommit ut, eftersom risken för ännu en blödning är för stor. Jag bryter ihop, då jag tycker det är mentalt påfrestande att vara skild från min stora dotter och allt därhemma. Jag får kontakt med en psykolog och många bra samtal med de trevliga sjuksköterskorna, och jag försöker acceptera situationen.

Inläggningen blir dock inte så lång, eftersom jag precis 1 vecka senare drabbas av ännu en blödning. Återigen på natten. Sjuksköterskan håller koll på blödningen och hjärtövervakningen. Tyvärr berättar hon för mig att det inte bara är blod, utan också vattenavgång. Jag ringer därför till Kristian, eftersom det tar honom över 1 timme att köra till mig i Odense. Som tur är, är situationen stabil, och de avvaktar tills dagteamet möter upp, så hela placenta previa-teamet är samlat.

Ett kejsarsnitt i vecka 33+1

Det planeras ett kejsarsnitt den dagen, och i vecka 33+1 kommer vår dotter till världen. Med gråt och en fin vikt på 2215 gram. Jag hinner bara se henne innan hon och Kristian försvinner till ett annat rum, medan jag sys ihop.

Det är fruktansvärt att ligga där, ovetande om hur ens dotter mår, och var hon är.

Lyckligtvis skickar Kristian en bild där hon ligger på hans bröst. Så liten, så fin och fylld med slangar och CPAP.

Jag träffar henne först flera timmar senare och ser bara hennes bakhuvud, eftersom jag ligger i sängen och inte kan resa mig på grund av kejsarsnittet.

Hon ligger på neonatalen, och eftersom regeln i Odense är att man inte får sova där, blir jag körd 2 våningar upp till BB-avdelningen och måste tillbringa natten där. Utan mitt barn.

Äntligen får jag se henne

Dagen efter får jag hålla henne för första gången och ser henne ordentligt. Äntligen.

Men mycket kort – för det dröjer inte länge innan vi får veta att vi ska flyttas till Kolding. Min man i vår bil, vår dotter i babyambulans och jag själv i ambulans. Så egentligen ser jag henne först riktigt sent på eftermiddagen den dagen. Men den nybyggda avdelningen i Kolding neonatal har familjerum. Vi kan därför alla vara samlade, och vår stora dotter kan äntligen komma på besök efter några dagar.

Tyvärr drabbas jag av spinal huvudvärk efter epiduralen, och jag har totalt 5 dagar där jag inte kan göra annat än att ligga ner. Varken bära mitt barn, byta blöja eller något annat. På den femte dagen går jag med på en blood patch (behandling som hjälper mot spinal huvudvärk red.) trots min enorma ångest för ännu en dålig epiduralupplevelse. Men helt mirakulöst fungerar den perfekt och huvudvärken försvinner. Jag kunde nu vara mamma och ta hand om mina barn – och mig själv.

Vi var inlagda i 3,5 veckor på neonatal och 2 veckors THO (tidigt hemvårdsprogram red.), varefter vi blev helt utskrivna. Hon trivs idag och följer sin utveckling riktigt bra, trots sin tidiga ankomst till världen.