Jag minns hur jag stod och tittade på den gula färgen som spriten, som smordes på min mage före kejsarsnittet, hade lämnat på huden. Jag stirrade på de enorma brösten som stod helt oberörda av situationen (eller just påverkade av situationen), medan allt annat hängde.

Magen hängde, de jättestora sjukhustrosorna hängde, mina axlar hängde. Jag stod och betraktade ett märkligt paradox mellan styrka och utmattning i en och samma kropp – i mig. Jag kunde inte räta på mig, för det gjorde så ont i ärret.

Jag grät när jag kissade, och första gången jag skulle ha avföring, minns jag hur det kändes som rakblad som skulle ut. Så då grät jag också. Jag hade inte blivit informerad om att bedövningen också påverkar peristaltiken, som sedan långsamt – över många dagar – vaknar upp. Under tiden har tarminnehållet fått stasa upp, och det känns när det äntligen ska ut.

15 dagar över tiden

Jag hade en idé om att min starka kvinnokropp var byggd för att föda. Som kvinnor i miljoner år har gjort. Så jag gick inte på förlossningsförberedelse, utan väntade bara otåligt när jag gick över tiden; väntade och väntade i en märklig bubbla av oåterkallelighet och samtidigt stillastående – tiden frös.

14 dagar över fick jag tabletter som gav en lätt antydan till värkar. Det var allt. 15 dagar över fick jag sedan hinnsvepning av en barnmorska som nästan dansade in i rummet. Det kändes som om här var en kvinna som hade fött med tusentals kvinnor. Hennes röst var djup och sjungande, och jag kände mig helt trygg. Ingen reaktion. Inga värkar.

LÄS OCKSÅ: ”Det var ett gigantiskt nederlag för mig att jag inte kunde föda mitt barn”

Så det var med stor förväntan jag satt på sängkanten och tittade på dropparna med värkstimulerande medicin, som rytmiskt blev för tunga för att motstå tyngdkraften i påsen med syntocin-droppet, och som en konsekvens av detta taktfast gled ner genom den genomskinliga gummislangen – in i venflonen, genom nålen och in i mitt kretslopp.

Medan hon höll på att rigga utrustningen, frågade den dansande och jordnära barnmorskan min dåvarande man hur hög min smärttröskel var. Till det svarade han att den var hög. Jag minns känslan av styrka och stolthet…och ännu mer otålighet.

BRING IT ON

Där satt jag och tittade på dropparna och väntade. Och så kom den första värken. En värk med en kurva som går från horisontell i noll, rakt upp till max, horisontell vid max och sedan rakt ner till noll igen. Som en skyskrapa som reser sig från marken.

Jag visste inte att en fysiologisk värk reser sig i en lutande kurva, når sin topp och sedan sjunker tillbaka. Som en våg. Jag tänker på hur det känns med en varning inifrån. Att värken byggs upp, att det är kroppen som gör det själv. Mitt varsel var ljudet av den lilla motorn som öppnar för dropparna i droppet.

Eller snarare en kampesten. Det kändes som om en kampesten bankades ner i mitt bäcken. Och så gick timmarna. Jag minns hur kroppen övertogs av det värkstimulerande droppet, hur jag under pauserna tittade oroligt på klockans minutvisare och följde hur den närmade sig nästa dos droppar. Jag minns hur jag tittade på dropparna när tiden var slut och minutvisaren hade nått sitt mål. Min paus var över, och kroppen skulle skapa en värk. Jag minns sekunderna från det att dropparna skickades in i mitt blodomlopp och tills de nådde sitt mål – min livmoder.

En varm och lugnande anestesiolog

Efter timmar med improduktiva värkar – jag öppnade mig inte mycket – gav jag upp och bad gråtande om en epidural. Under tiden hade en ny barnmorska kommit. Som jag minns det, satt hon mest i ett hörn med armarna i kors.

Anestesiologen kom in, och jag glömmer aldrig det sätt han såg på mig. Det strömmade så mycket värme från hans uppträdande: Han checkade in med mig innan han gjorde något annat. Han såg mig.

Jag tror att det var den ro han skapade i mig – tillsammans med rädslan för vad en nål skulle kunna göra mot min ryggrad om jag gjorde en snabb rörelse – som fick mig att sitta helt stilla under en värk med ryggen böjd bakåt för att ge utrymme åt nålen med bedövning att tränga in mellan mina ryggkotor.

Sekunder senare var det lugnt. Jag kan bäst jämföra det med att ha dykt ner till botten av den djupa änden i simhallen, varit där nere lite för länge innan uppstigningen, och på väg upp känna syrebristen skrika i kroppen medan man tittar upp mot ytan som fortfarande är långt borta. Och så når man upp och suger in luften i lungorna. Så var det plötsligt att bli smärtfri.

Förspel till en orgasm (!)

Flera timmar gick. En tanke grodde. Hur mådde min pojke? Jag visste att samma värkar fanns där, men jag kunde bara inte känna dem. Det kändes som om jag fuskade. Han led, och jag hade smugit mig undan.

Nu hade den tredje barnmorskan kommit. Det blev hektiskt. Min pojke var stressad. Fler personer kom in i rummet. De skulle känna hur öppen jag var, och om jag under de följande minuterna hade haft den kunskap jag har idag, är jag säker på att jag hade fött honom naturligt. De kände inuti mig, och jag kände förspel till en orgasm.

Jag vet nu att det finns en nära koppling mellan produktiva värkar, öppning av födelsekanalen och hormonet oxytocin. Oxytocinproduktionen i kroppen stimuleras bland annat av sexuell tillfredsställelse.

5 minuter senare låg jag på operationsbordet. Jag minns tre saker tydligt. Jag skakade, frossa förstärkt med faktor 10, utan att frysa. Det är bedövningen som skapar denna reaktion i kroppen. Jag visste det inte.

Min kropp skakades från sida till sida i små rörelser av läkaren som öppnade mig. Man skär inte hela vägen. Man skär en öppning och använder sedan fingrarna för att göra hålet större. Då växer vävnaden bättre ihop. Jag visste det inte.

LÄS OCKSÅ: “Jag vågade inte genomföra en sätesförlossning”

Den viktiga hud mot hud

Det klaraste minnet var min sons ljud. Bakom det gröna skynket som skärmade min blick från allt som hände under min navel, hörde jag honom. En blandning mellan ett långt kväkande, ett argt skrik och gråt. Jag minns hur det lät som om han hade hållit på med det ljudet även innan han hördes utifrån.

Vi låg i korridoren eftersom alla rum var upptagna. Det stormade utanför, och jag ville ha honom hos mig i sängen istället för i plastkrybban som ställdes till förfogande. Han hade fått kläder på sig, och det hade jag också, så vi låg inte hud mot hud. Det boostar annars produktionen av oxytocin, som främjar läkning i kroppen, stödjer tidig anknytning mellan mor och barn, dämpar stress och smärta, stödjer mjölkproduktionen och stärker immunsystemet. Jag visste det inte. Men han blev hållen, och jag viskade i hans öra att jag alltid skulle ta hand om honom.

Varför hade ingen berättat om det?

Vi låg på Skejby i 3 dagar, och jag blev flyttad 6 gånger; på grund av platsbrist och på grund av en säng på patienthotellet som var så låg att jag inte kunde ta mig upp på grund av min smärta.

Jag försökte sova i en stol istället men tog mod till mig att be om en annan plats att sova på. Jag kände mig som en börda, som inte kunde föda ordentligt, som inte kunde sova i en låg säng. En som inte visste att det finns något som heter eftervärkar, där livmodern drar ihop sig när man ammar, och som därför i desperation och skräck ringde efter hjälp – för jag hade ju fött, jag borde väl inte ha fler värkar nu?!? Hjälpen var information om att eftervärkar är helt naturliga och nödvändiga. Och genast gjorde de inte lika ont. Undrar varför jag inte fick veta detta i förväg?

Liksom att jag inte fick veta att man kan förvänta sig stora, spända och smärtsamma bröst 3-5 dagar efter förlossningen när mjölken kommer igång. Och hur lindrande det är med varmt vatten på dem (jag bodde i duschen den dagen).

Jag upplevde hur min nakna sårbarhet som förstföderska med en komplicerad förlossning inte alls möttes av den där täcket av trygghet och omsorg, ro, förutsägbarhet och stabilitet, som jag desperat behövde.

Jag packade därför ner mitt behov i lådan för behov som är ”besvärliga, överkänsliga, obetydliga.”

1 vecka efter min förlossning skulle jag handla. Jag minns vilka kläder jag hade på mig. En blå jacka och jeans. Jag var så stolt. Jag var så otroligt stolt över att ha fött barn. Att gå på jorden som mamma. Att vara en del av den speciella världen av kärlek, trötthet, oro, osäkerhet, ständig utveckling som så oändligt många andra också är.

Att vara i det rummet med ansvaret för (nu) två små (faktiskt halvvuxna) själar, som för alltid kommer att vara mitt hem.