BOM, där stod vi den 1 november med ett stycke positivt graviditetstest. Chock – bara chock. All babyutrustning är sedan länge såld, eftersom läkarna efter andra förlossningen rådde mig att inte få fler barn. Men självklart skulle baby nr. 3 vara en del av vår familj – vår överraskningsbaby. Frågan är bara om jag kan klara det? Varje graviditet och förlossning lägger ju något extra på kroppen – det gäller i alla fall enligt min statistik. 

Min kropp hade drabbats av kronisk bäckenuppluckring och ett nedsjunket underliv. Och ja, jag var faktiskt nära att dö under båda förlossningarna på grund av post partum-blödningar, där jag förlorade respektive 2,1 och 2,4 liter blod. Båda gångerna slutade jag på operationsbordet. Det har varit min man, Lasse, som var den primära vårdaren för båda flickorna de första veckorna av deras liv, eftersom min kropp var knappt så rörlig.

Skillnaden här i tredje graviditeten är all den kunskap jag har med mig. Jag känner min kropp och vet vad den kan klara av. Eller jag har åtminstone en idé om vad den kan klara av.

Hej kryckor och rullstol! 

Mina två tidigare graviditeter och förlossningar var minst sagt problematiska. Som hypermobil kom bäckenuppluckringen snabbt i båda fallen. Med min yngsta dotter, Sally, upptäckte jag faktiskt att jag var gravid eftersom jag kunde känna bäckenet igen. 

Redan i 5-6 månaden blev det till heltidssjukskrivningar med en kropp som bara inte kunde något. Smärtor från bäckenet som strålade upp längs ryggen och ner i skinkor och ben. Båda gångerna installerades en säng i vardagsrummet, så jag kunde vara lite med i familjen. 

LÄS OCKSÅ: Vad är symptomen på bäckenuppluckring?

Det var i det sammanhanget jag första gången fick hjälp av en gyn obs fys (fysioterapeut med specialisering i gynekologi, graviditet och förlossningshjälp). Mette Kjær Larsen från Styrk Dit Underliv hjälpte och guidade mig i båda fallen; lärde mig de goda reglerna för rörelse, träning och att generellt bara kunna vara i min kropp på ett förnuftigt sätt med bäckenuppluckring. Ett bäckenbälte blev också min bästa vän. Oumbärligt! Speciellt i graviditet nr. 2, där det ju fanns ett barn sedan tidigare – min dotter Emma, som jag skulle ta hand om. 

Tyvärr slutar inte bäckenuppluckring bara vid förlossningen, eller det gjorde det i varje fall inte för mig. Det tog mig båda gångerna över ett år att få någorlunda kontroll över mitt bäcken igen, och efter Sally fick jag faktiskt diagnosen kronisk bäckenuppluckring. Den är tuff, speciellt när man är yogalärare och använder sin kropp väldigt mycket! Dessutom kom det ännu en 'gåva' med andra graviditeten...

Vad är det som hänger ut ur mig?

Att få barn nummer 2 var bara skitjobbigt. Ens resurser sträcks ännu mer, och med en kropp som var pressad efter en tuff förlossning och bäckenuppluckring, var batterierna bara små. Men något kändes ändå annorlunda den här gången. Vad i hela friden är det som ”hänger ut” ur mig? Ja, helt konkret, som om en ballong var på väg ut ur mig. 

Det var en riktigt konstig och obehaglig känsla när jag först märkte det. Faktiskt fick jag panik! Efter ett besök hos läkaren fick jag diagnosen framfall. Undersökningen i sig var mycket märklig. Både liggande och stående ska man hosta, medan läkaren ser och känner hur situationen liksom är där nere. Det fanns ingen tvekan. Mitt framfall var synligt med blotta ögat – en ballong som hängde ut. 

LÄS OCKSÅ: Underlivsprolaps efter förlossning: Vad kan du göra?

3 månader efter förlossningen åkte jag till sjukhuset för ytterligare undersökning, men innan dess besökte jag återigen Mette, gyn obs fysioterapeuten. Vid ännu en invändig undersökning konstaterade hon framfall av blåsan i svår grad. Jag var gråtfärdig! Tyckte liksom att jag hade nog att kämpa med redan! Mette hjälpte mig med övningar, stöd pessar och does and donts i vardagen. En enorm hjälp. 

Jag blev en regelbunden gäst på sjukhuset det kommande året. Undersökning efter undersökning. De ville verkligen operera mig och sätta in ett ”nät”, men chanserna för framgång med ett sådant ingrepp är bara 50/50. Och just därför ville jag ha möjligheten att först göra allt jag själv kunde. För jag kunde inte tillåta mig att utsätta min kropp för mer risk – vid den tidpunkten i alla fall. Så jag slutade faktiskt med att tacka nej till operation, eftersom jag samtidigt gick regelbundet hos Mette, skötte min mycket milda träning och använde stöd pessar.

Det fokus och den kombinationen har gjort att jag idag kan leva med mitt framfall. Ja, jag kommer aldrig att kunna springa eller hoppa på studsmatta igen, men det gör inget! Jag kan hålla framfallet i schack om jag håller de goda vanorna, min träning och kost. Och om vi en dag ska till Legoland, så åker stöd pessaret i! 

Det viktigaste för mig var tiden, för det tar verkligen tid för kroppen att återhämta sig efter en förlossning. Därför är mitt råd till kvinnor med liknande besvär: ge det max 1 år innan du överväger ingrepp eller operationer. Kroppen är magisk, bara den får rätt förutsättningar och tid.

3:e graviditeten – vad ska man göra?

Med den historien bakom mig var en tredje graviditet verkligen en överraskning. Efter det positiva testet konsulterade vi därför olika experter för att höra om det verkligen var möjligt med ännu en graviditet. Domen: ja, det är möjligt, men det kräver arbete, extra uppmärksamhet, lugn och troligen ett kejsarsnitt. Med det i bagaget ringde jag till Mette och bokade en tid. Hon känner till min historia och min kropp. Så när jag bara var 8 veckor gravid fick jag ett skräddarsytt, mycket milt träningsprogram som tar hänsyn till både nedsjunket bäcken och bäckenuppluckring. 4-5 övningar varje dag med 3×10 repetitioner.

Det är inte varje dag jag får det gjort, men jag försöker. Och så fick jag en uppfräschning av alla de goda vardagsråden om lyft och rörelser. Dessutom går jag på gravidvattengympa 1-2 gånger i veckan och försöker ta en promenad på 1-1,5 km två gånger i veckan. Mer kan jag inte. Och snart kan jag ingenting – det vet jag av erfarenhet.

LÄS OCKSÅ: 17 goda råd mot bäckenuppluckring

Den största skillnaden den här gången är att det nu finns två barn som jag också måste ta hand om – vara mamma till. Det är svårt, för det finns verkligen många saker jag helt enkelt inte kommer att kunna göra under en lång tid framöver. Så det gäller att vara kreativ; bio i vardagsrummet, pyssel, läsa böcker – allt som är stillasittande eller (helst) liggande. Lyckligtvis är barnen så stora att de kan klara mycket själva. För jag minns som höggravid med en 2-åring, det var verkligen kämpigt med alla mina krämpor! Nu är de 3,5 och 6,5 – en enorm hjälp. De tar på sig kläder och SKOR själva – för ja, jag kan inte komma ner på golvet, det gör så ont i bäckenet, och underlivet känns som det ska falla ut. 

Emma kan själv bre en smörgås och hjälpa Sally, och om det är något de inte når, har vi installerat små pallar runt om i huset. Men söta Sally tycker ibland att det är riktigt jobbigt att bli lämnad på förskolan, och då måste jag ibland bära henne. Mitt mammahjärta gör det självklart, men jag straffas med smärtor i kroppen resten av dagen. Det är så svårt att hitta den balansen, och jag lär mig nog aldrig helt.

"Jag vill ju kunna vara den mamma jag önskar att vara resten av mitt liv."

Så ja, nu står jag i en graviditet som inte kunde vara mer önskad, men som är enormt riskfylld.

Allt praktiskt tar vi en dag i taget, det måste vi helt enkelt för att inte bli överväldigade. När jag stod med det positiva testet, hade jag bara varit egenföretagare i 4 månader, så det ger ju också lite extra 'praktik' i förhållande till föräldraledighet och ekonomi, som vi precis har börjat med. För det viktigaste är min hälsa och vår familj. Jag vill ju kunna vara den mamma jag önskar att vara resten av mitt liv. Men worst case är att jag hamnar i rullstol resten av livet. Det är det vi gör ALLT för att undvika. En dag i taget.