Det var på kontoret på mitt jobb. Jag pratade med min kollega Jesper, och samtalet kom in på barn, och precis när vi pratade insåg jag ”jag är ju gravid”.

Under veckan hade jag känt mig lite åksjuk. Jag hade haft mensvärk men ingen mens, och ett lite konstigt humör. Allt föll plötsligt på plats i mitt huvud. Jag använde lunchrasten till att köpa ett test på ICA. Jag gick in på kundtoaletten och fyra droppar kiss senare stod det klart: två stora feta lila streck skrek mig rakt i ansiktet: GRAVID!

Vi ville ju gärna ha en bebis, min partner och jag – det hade gått snabbt, visst, men vi sov på saken och var mycket glada. De kommande dagarna gick åt att föreställa oss resultatet, fnissa åt framtiden med en bebis och oroa oss för sömnlösa nätter. Vi hade bara inte riktigt föreställt oss att bebisen skulle vara myyycket lättare att hantera än vägen dit.

Köpte pommes frites innan jobbet och kräktes från morgon till kväll

Redan i vecka 6 skruvades illamåendet upp. Jag arbetade på ett stort projekt på jobbet, och jag började tappa överblicken i min iver att hålla saliven nere. Jag tänkte att morgonillamående ändå var något mer av en plåga än de visar i filmerna. Jag hade INGEN aning om hur mycket värre det kunde bli.

LÄS OCKSÅ:Gravid med illamående: Här är de 5 bästa råden mot graviditetsillamående

I vecka 7 var jag p.r.e.s.s.a.d. Jag hade konstant illamående och började köpa pommes frites innan jag kom till jobbet (kl. 08.30!!). I vecka 8 var jag nere. Helt nere. Jag hade försökt samla mig, komma till jobbet – bara att få på mig byxorna var helt omöjligt. Jag kräktes från kl. 04 på morgonen till kl. 23.00 på kvällen. Jag låg på badrumsgolvet och försökte sova mellan kräkningarna.

”Ta en kex”

Min partner googlade graviditetsillamående och kom med diverse damtidningstips ”ät lite, men ofta”, ”ta en kex”, ”håll dig hydrerad” – men det stod snabbt klart att vi var långt bortom kex-nivån. De kom upp snabbare än de gick ner.

Jag behövde bli buren till badrummet. Jag har aldrig tidigare varit så sjuk – och under en så lång period. Första trimestern är ganska suddig för mig, och jag minns inte exakt när vi först hörde talas om syndromet Hyperemesis Gravidarum. Det är ett fenomen som drabbar 0,5 – 2% av alla gravida och i grund och botten handlar det om extremt och oavbrutet illamående och kräkningar. Och just det hade jag.

Det var extremt isolerande

Jag kan berätta oändliga historier om hur löjligt eländig jag var, och hur mina bakre tänder fick syreskador, och att jag kräktes så ofta att mina slemhinnor gav mig näsblod samtidigt. Men mest av allt vill jag berätta hur vansinnigt isolerande det var.

Jag låg i ett kallt, mörkt rum i flera månader – sjukskriven, oförmögen att träffa mina vänner. Flera gånger var jag tvungen att avboka regelbundna graviditetsundersökningar eller kräkas i bilen på väg till eller hos läkaren. Min underbara läkare var dock snabb att förstå omfattningen och stod redo med juice och öppet fönster.

Jag fruktade att hon skulle ta skada

Herregud, vad ledsen jag var. Ledsen över att inte kunna glädja mig, ledsen över att må dåligt och ledsen över att inte tänka mer på bebisen. Jag fokuserade bara på att överleva. Jag fruktade att hon – den lilla ankan därinne – skulle ta skada, eller att jag inte skulle vara tillräckligt bunden till henne när hon kom. Är det inte det som ”den ljuva väntetiden” borde handla om? Sticka, smeka magen och sjunga för bebisen?

 LÄS OCKSÅ: ”Jag hade aldrig trott att min värld skulle krackelera på grund av graviditet”

Jag kände mig mycket ensam, även om min partner verkligen var SÅ bra och stark. Men mitt i all elände var jag ibland tvungen att höra fantastiska meningar som: ”jag hade också illamående, jag åt bara några kex och så”. Till det vill jag bara säga: ”härligt att kexen fungerade för dig, men om jag måste höra mer om de där jäkla kexen, så slår jag snart tänderna i munnen på dig!”.

Poff! Så var illamåendet borta!

Hyperemesis är inte morgonillamående. Och viktigast av allt: Alla graviditeter (och bebisar) är olika. Alla mammor är så himla starka, att jag inte fattar det. Det är ingen tävling, och man är inte ensam!

Och vad gäller vår historia, så födde jag den ljuvligaste, käraste, mildaste lilla bebisflickan Karla – fullständigt frisk och kry. Det var oändlig kärlek från det ögonblick hon lades på mitt bröst och grymtade. Illamåendet? Det slutade 15 minuter efter att hon kom ut till oss.