Jag genomgick ett kejsarsnitt den 21 november 2019. En hemsk upplevelse. Så hemsk att jag fick en ursäkt från avdelningschefen i februari 2020.

Mitt kejsarsnitt var planerat, men eftersom jag hade en riktigt dålig upplevelse, var det svårt för mig i min första tid som förstföderska. Jag tänkte hela tiden på upplevelsen och grät ständigt. Egentligen ville jag helst glömma händelsen, men min barnmorska rekommenderade mig att skriva till avdelningen, och det var bra att jag gjorde det, för annars hade jag inte fått ursäkten (vilket jag behövde för att kunna gå vidare).

”Varför ska du ha ett kejsarsnitt?”

14 dagar före mitt kejsarsnitt kom jag förbi avdelningen för att hämta de två tabletterna som jag skulle ta dagen före operationen. Jag hade min mamma med mig och här möttes vi av sjuksköterska V, som frågade varför jag skulle ha kejsarsnitt. Både min mamma och jag kände att hon var misstänksam om jag verkligen hade ”fått tillåtelse” att genomgå kejsarsnitt, trots att jag hade en broschyr i handen där det stod ”Information om planerat kejsarsnitt”.

 LÄS OCKSÅ: ”Jag var så arg på mig själv och rasande över kejsarsnittet”

Ett kejsarsnitt som jag inte önskade, men som läkarna bedömde skulle vara bäst för mig efter ett långt sjukdomsförlopp för tre år sedan, då jag under 2,5 år genomgick 11 operationer i tarmarna under full narkos. Jag kände mig pressad av sjuksköterskan att berätta om min sjukdomshistoria, en historia jag inte tycker om att prata om. Det slutar med att jag bryter ihop och börjar gråta mitt i korridoren.

En underlig duo

När vi anländer den 21 november på morgonen är jag naturligtvis nervös inför att ännu en gång ligga på ett operationsbord. Vi möts återigen av sjuksköterska V, som har med sig en kvinnlig barnmorskestuderande. De är en underlig duo. V är mycket stel och strikt, medan den kvinnliga barnmorskestuderande talar till oss som om vi vore barn i förskoleåldern.

Den kvinnliga barnmorskestuderande sätter en kanyl i min högra hand. Hon verkar inte ha gjort det tidigare, eller så var det länge sedan sist. Det känns i alla fall verkligen obehagligt, och jag påpekar att det gör mycket ont. Jag har fått denna typ av kanyl tidigare och det har aldrig gjort så här ont. V insisterar på att den sitter korrekt och att det skulle göra precis lika ont om de behövde göra om det.

Missförstådd och förhastad

Den kvinnliga läkaren som skulle utföra kejsarsnittet tittade in. Hon verkade ha bråttom och frågade om jag hade blivit opererad i magen tidigare. Jag svarade att jag hade blivit det eftersom jag under min sjukdomstid två gånger hade genomgått fettsugning på magen för att ta stamceller från magfettet. Hon svarade: ”Så du har ju inte blivit opererad i magen, utan på magen” och sedan gick hon iväg. Min man och jag förundrades över hennes uppförande. Vi kände oss nedvärderade och inte alls lugnade inför kejsarsnittet.

”Det ska alltså inte göra så ont”

Därefter blev vi hämtade av en transportör som körde oss ner till operationssalen. Han viskade till mig att det inte borde göra ont i handen och att jag skulle säga det till personalen på operationssalen. Det gjorde jag – och tur var det.

Narkossjuksköterskan såg min hand och beslutade att lägga in en ny. Det gick ganska snabbt på operationssalen, så samtidigt som jag fick en ny venflon fick jag ryggbedövning. Det gjorde så ont i handen att jag knappt märkte av ryggen.

Den kvinnliga narkossjuksköterskan på operationssalen fick mig att känna mig som en människa igenom kejsarsnittet och inte bara som en bil som skulle in på verkstad. Hon pratade med mig under hela tiden och lugnade mig, vilket verkligen behövdes. Gudskelov för henne.

Det var som om, att jag inte existerade

Den manlige kirurgen steg in i rummet utan att hälsa. Läkare talade överhuvudtaget inte med oss. Det kändes enormt gränsöverskridande hur lite de pratade med oss och med varandra, och den där ”födelsedagsstämningen” jag hade hört om från min barnmorska fanns definitivt inte. Jag kunde lika gärna ha varit i full narkos, för det var som om jag inte existerade.

LÄS OCKSÅ: ”Det tog mig många år att bli redo för att få ännu ett barn”

Jag hade använt mycket tid hos min barnmorska för att prata om min rädsla för ljuden vid ett kejsarsnitt. Vi hade faktiskt inte fokuserat på något annat, vilket gjorde att jag inte var uppmärksam på andra saker före, under och efter ett kejsarsnitt. Jag har nämligen varit mycket rädd för att drabbas av en förlossningsdepression på grund av återseendet av ett operationsbord.

Jag skakade så mycket!

När min barnmorska och jag pratade om kejsarsnittet sa hon att jag självklart inte skulle vara rädd för smärtan, utan att jag bara skulle känna när de tryckte på magen för att få ut bebisen. Jag skulle vara förlamad från under bröstet och ner till fötterna. Jag hade inte blivit informerad om att jag inte skulle känna kyla, värme och smärta, men faktiskt ALLT annat.

När jag kände en spritsudd på magen trodde jag att något var fel. De frågade: Kunde du känna det? Jag svarade: JA! De frågade om jag kunde känna kylan och jag svarade NEJ, och då var det bara jättebra.

Jag kunde känna allt under kejsarsnittet. Både när de klämde, själva snittet, när de drog i mig och när de häftade ihop mig. Jag trodde under hela kejsarsnittet att något var fel. Jag skakade så mycket att när min dotter lades på mitt bröst, hoppade hennes huvud upp och ner.

Gränsöverskridande och opersonligt

Den manlige läkaren tog snabbt tag i min mans axel och sa grattis, och sedan var han borta igen. Den kvinnliga läkaren gick iväg utan att säga adjö. Det var mycket gränsöverskridande att bli opererad av någon som inte hälsade, presenterade sig eller talade med oss.

Jag tvivlar inte på att läkarna är enormt kvalificerade och mycket duktiga. Men den dagen glömde de bara bort att vara människor – eller att se oss som människor.

Den första tiden är så svår

Efter kejsarsnittet var jag så spänd att jag hade axlarna hela vägen upp till öronen. Det gjorde att jag inte lyckades komma igång ordentligt med amningen och jag var tvungen att söka hjälp hos amningskonsulenter för att få igång min mjölkproduktion.

Först nu (5 månader senare) är jag inte spänd eller ledsen när jag tänker på kejsarsnittet, och därför måste jag fortfarande komplettera med modersmjölksersättning, eftersom jag inte har tillräckligt med mjölk. Jag var enormt deprimerad, grät och mådde dåligt den första tiden med min dotter. En tid jag inte får igen.

Idag har vi det bra

Även om jag fortfarande har svårt att glädjas åt den första tiden med vår dotter, så har vi det bra idag. Det hjälpte mig att prata om mitt kejsarsnitt med min familj, i mammagruppen och med vänner – ja, faktiskt med alla som ville lyssna. Jag behövde berätta om min upplevelse, för på så sätt kunde jag lättare bearbeta den.