Den 6 juni 2024 – det var dagen då du kom till världen. En dag jag aldrig glömmer. Efter en lång och svår förlossning som inte blev som förväntat, slutade det hela med ett akut kejsarsnitt.

Början på vår amningsresa

Jag låg där – trött, överväldigad och tårögd av lättnad när jag äntligen såg dig. Du var här! Men samtidigt började bekymmerna komma, för jag hade ingen aning om vad kejsarsnittet skulle innebära för oss två. Jag hade hört att det kunde göra det svårare att amma – och eftersom du inte kom upp till mig direkt började jag frukta att vi hade förlorat vår gyllene timme.

Men sedan, på uppvaket, kom du upp till mitt bröst. Din PAPPA bar dig stolt in, och det ögonblick när du lades till kommer jag att minnas för alltid. Det var där vår amningsresa började. Precis som så mycket annat i livet var starten inte lätt. Jag tyckte egentligen att du gjorde det bra – men sjuksköterskorna höll inte helt med.

Med deras stöd och kunniga vägledning fann vi snabbt vad som fungerade bäst för oss. Tvillingpositionen blev vår räddning – du låg bra, och jag kunde skona mitt operationssår.

Nya amningspositioner och rutiner

Efter 2-3 dagar på eftervårdsavdelningen blev vi hemskickade – glada och lyckliga, men också med ett uns av rädsla. Hur skulle vi klara oss utan den röda tråden som gav oss hjälp på ett ögonblick? Hemma var det bara vi.

På fjärde dagen kom barnmorskan. Du var frisk och mådde bra och gick upp fint i vikt. Hon visade oss laid back-positionen, som jag såg fram emot att prova – men aj, min kropp sa fortfarande nej. Det gjorde alltför ont när du låg tvärs över mitt ärr, så vi höll oss till tvillingpositionen ett tag till.

LÄS OCKSÅ: 13 bra amningspositioner

När veckorna gick, och jag började läka, övergick vi gradvis till laid back. Det var en lättnad att kunna ligga bakåtlutad och känna din lilla, varma kropp mot mitt bröst. Du älskade det också – kanske lite för mycket. För du somnade snabbt, och där satt jag – fast på soffan i två timmar, med en bebis i drömmarnas land och en rygg som efterhand ropade på hjälp.

Vad ingen hade förberett mig på var att ett kejsarsnitt ibland kan kännas i ryggen. Efter en eller två timmar i samma position kunde jag knappt resa mig. Därför hamnade du ibland på pappas bröst efter amningen – både för att knyta band med honom och för att ge mig en paus. Du älskade det, och han älskade det – och jag njöt av att se er två ligga där tillsammans, alldeles nära.

Är allt som det ska vara?

Vid ett tillfälle, under de första dagarna, ringde vi till eftervårdsavdelningen. Dina blöjor såg lite konstiga ut, och vi blev nervösa. Men barnmorskan lugnade oss: allt var normalt. Mjölken hade kommit igång. Hon föreslog att jag skulle börja amma på ett bröst i taget – så att bröstet tömdes ordentligt och vi undvek bröstinflammation. Det rådet följde jag. Det fungerade – och så gick de första månaderna: amning, blöjbyte, sömn, upprepning.

Du var en mild, lätt och glad bebis. Allt rullade på i sin lugna takt. Men plötsligt, runt tre månader, förändrades något. Du var mer ledsen och amningen började kännas… fel. Du åt snabbt och kort, och jag kunde inte skaka av mig känslan att du inte fick i dig tillräckligt med mjölk.

När vårdbesökaren kom visade det sig att min magkänsla hade rätt – du hade inte gått upp tillräckligt i vikt.

Vi fick veta att vi behövde återgå till att amma på båda brösten vid varje amning. Jag började ta tid, och du åt bara i 2-3 minuter åt gången. Samtidigt hade vi börjat amma liggande på natten. Det var skönt för mig – jag kunde vila – men ofta somnade vi båda, och du kunde ligga kvar och småsutta i upp till en timme.

LÄS ÄVEN: Sutteteknik hos nyfödd: Så säkerställer du att babyn suger korrekt

Det gav dig luft i magen, och förbättrade inte din suttteknik. Men vi fortsatte, eftersom det gav oss sömn – och sömn är också viktigt. Det var en balansgång som jag tror att många mödrar känner till.

En amning i ständig rörelse

Det fanns stunder när jag var nära att ge upp. Jag minns en dag då jag låg hemma sjuk och din PAPPA tog med dig till pappagruppen. Jag låg där hemma och tänkte: ‘Snälla, ge henne bara flaskan!’ Men det blev aldrig aktuellt. Flaskan användes aldrig. Vi höll fast vid amningen.

Vi började gå hos en osteopat och sakta men säkert hittade vi tillbaka till amningen tillsammans. Jag räknade ner till dina fyra månader – då tänkte jag att vi kanske kunde börja med fast föda. Men du var inte redo förrän vid sex månader. Den 7 december började vi, och därefter minskade vi gradvis amningarna i takt med att du åt mer mat.

I mars var det dags för mig att börja arbeta igen. Du skulle vara hemma med PAPPA – och jag var nervös. Vi ammade fortfarande ofta. Men så kom dagen, och vi klarade det. Du anpassade dig snabbt, och vi skapade en fin rutin där vi ammade på eftermiddagen när jag kom hem. Det blev en mysig och trygg stund för oss båda, men med tiden minskade behovet mer och mer.

"Vi fortsätter så länge du vill"

I april började du på förskola. Jag trodde att det skulle bli slutet på vår amningsresa. Men så blev du sjuk efter två veckor – och amningen blev vår räddning. I fem dagar var det nästan det enda du ville ha, och jag var så tacksam över att vi fortfarande hade något att luta oss mot.

Nu är du 1 år och 17 dagar gammal. Och vi ammar fortfarande – mest på natten och ibland på eftermiddagen, när du behöver det. Du hittar själv mitt bröst numera – mest för att söka trygghet. Hela vägen har det varit på dina villkor. Korta, täta amningar. Många blöjor. Många funderingar om du fick tillräckligt av den feta mjölken. Men vi klarade det. Vi står här idag, och jag är stolt över dig och över oss.

LÄS OCKSÅ: Hur länge bör jag amma?

Det har funnits stunder när jag bara velat få tillbaka min egen kropp. Ögonblick då jag hoppades att du skulle sova hela natten om vi slutade amma. Men vi har hållit fast. Och vi fortsätter – så länge du har lust.