När jag blev mamma för andra gången 2025 tänkte jag: Det här har jag koll på. Jag hade gjort det förut, kände min kropp och hade förberett mig noggrant. Jag trodde faktiskt inte att något kunde gå riktigt fel.

Och i början gick det faktiskt bättre – inga smärtor, ingen panik. Men ändå avslutade jag tidigare än jag hoppats.

Detta är min berättelse om amning. Om hur det var första gången, hur det blev andra gången – och vad jag lärde mig under resans gång, även om jag trodde att jag redan visste nästan allt.

Första gången: smärta och snabba flaskor

När jag för första gången blev mamma till min dotter Amanda 2023 var allt nytt och överväldigande. Jag hade en stark önskan om att amma, men det blev snabbt extremt smärtsamt. Mina bröstvårtor var så känsliga att bara tanken på en amning gav mig rysningar. Jag frös ända in i kroppen och hade knappt kraft att klara av det.

Senare fick jag veta att jag har Raynauds syndrom – ett tillstånd där blodkärlen drar ihop sig, särskilt vid kyla, och som kan orsaka stora smärtor vid amning. Det hade jag aldrig hört talas om tidigare. Det gjorde mig frustrerad och ledsen, men också uppgiven. Jag visste helt enkelt inte bättre. Jag kände mig inte stöttad eller informerad – och var en förstagångsmamma i en helt ny värld jag fortfarande försökte förstå.

Jag ammade Amanda fullt ut i ungefär två veckor, och därefter började vi ge flaska. Det kändes som den enda utvägen. Och Amanda mådde bra. På ett sätt var det en lättnad – men också en erfarenhet jag hade svårt att riktigt acceptera. För tänk om jag bara hade vetat lite mer? Eller fått mer hjälp?

Andra gången: redo för utmaning – och ändå överraskad

När jag i mars 2025 fick min andra dotter, Josephine, var jag fast besluten om att det skulle bli annorlunda denna gång. Jag ville ge amningen en ärlig chans. Jag kände min kropp bättre, och jag visste vad jag gav mig in på.

I början hade jag återigen smärtor vid amning, men denna gång reagerade jag snabbt. Jag kunde känna att något inte stod rätt till, och det visade sig att Josephine hade ett stramt läppband. Vi fick det åtgärdat – och sedan hände det jag hade hoppats på: smärtorna försvann.

Jag kunde amma utan smärta för första gången någonsin. Det kändes som en enorm seger. Jag trodde att jag hade knäckt koden. Jag tänkte: “Nu funkar det. Nu kan vi få den upplevelse jag drömde om första gången.”

Men jag hade fel.

Det jag inte såg komma

Josephine började gå upp väldigt lite i vikt. Hon grät ofta och var svår att trösta – särskilt på kvällarna. Hon låg nästan hela tiden vid bröstet, men verkade ändå otillfredsställd. Jag tänkte: ’Det kan inte vara hunger. Jag har ju inte ont. Hon har fått läppbandet klippt. Allt borde fungera.’

Men så var det inte. Hon ökade inte tillräckligt i vikt. Allting började kännas som ett mysterium jag inte kunde knäcka.

Jag hade svårt att förstå hur det kunde bli problem när allt verkade stämma. Jag hade kämpat mig igenom smärtan. Gjort det ’rätta’. Men där satt jag ändå, med en hungrig dotter – och hade inte upptäckt det förrän nu.

Det slog hårt.

Flaskan – igen, men på ett annat sätt

Vi började försiktigt komplettera med flaska. Till en början bara då och då, som ett litet tillägg. Men ganska snart blev flaskan alltmer dominerande.

Och på ett sätt kändes det tryggt. Det var bekant. Vi hade varit med om det tidigare med Amanda, och då fungerade det. Det var inte nytt och inte skrämmande – men fortfarande inte det jag hade hoppats på.

Jag fortsatte att amma vid sidan av en tid, men kände att det inte längre var hållbart. Flaskmatningen gav ro. Josephine blev mer nöjd, började sova bättre och fick äntligen lugn i kroppen. Och jag kunde andas ut.

Jag slutade amma helt när Josephine var ungefär två månader gammal. Beslutet var inte lätt – men ändå mer balanserat den här gången. Jag hade erfarenheten i ryggen. Och jag visste att flaskmatade barn också mår bra. Att kärleken och närheten inte sitter i bröstet. Att närhet handlar lika mycket om ögonkontakt, trygghet och anknytning som om hud mot hud.

Och ändå: det gjorde ont. För nu hade jag gjort allt det jag inte visste första gången. Och ändå gick det inte som jag hoppats.

Skuld och lättnad

Det fanns en stor skuldkänsla i insikten om att jag inte hade sett hennes hunger. Att jag hade tolkat hennes oro som något annat. Att jag trodde att allt handlade om att jag inte hade ont längre – och därför måste allt vara i ordning.

Det tog tid att förlåta mig själv. Jag kände att jag borde ha vetat bättre. Jag kände att jag hade misslyckats – även om jag rationellt visste att jag hade gjort allt jag kunde.

Men det fanns också en lättnad i att sluta. En lättnad över att kunna ge Josephine det hon behövde. Över att kunna vara närvarande utan att ständigt behöva kämpa. Över att kunna njuta av min bebis istället för att ständigt oroa mig.

Jag önskar att det hade gått annorlunda – men jag ångrar inte de beslut vi tog på vägen. De togs i kärlek. Och de gav lugn till oss båda.