När jag födde min son i september 2024 kom jag snabbt igång med amningen. Jag ammade till och med medan jag blev sydd och jag minns att jag kände mig som en riktig power woman när barnmorskan tittade upp och frågade om jag verkligen ammade samtidigt som jag blev sydd. Jag tänkte toppen! Det har jag full koll på. Jag hade också deltagit i en online amningskurs via sjukhuset och tänkte att det borde vara mer än tillräckligt!

Jag kände mig som en dålig mamma

Men redan dagen efter, när vi hade kommit hem och fått besök av en barnmorska, så föll allt ihop för mig. Vi skulle öva på att amma liggande, men jag kunde inte få till tekniken, vilket fick mig att få panik. Jag grät och ville mest av allt bara skicka bort barnmorskan, för jag kände mig som en dålig mamma. Det här skulle ju bara fungera.

Jag fick igång amningen och det gick bra under en period. Mjölken rann till och kom väldigt snabbt. Faktiskt för snabbt. Så snabbt att min son hoppade av eftersom han höll på att sätta i halsen av mjölken. Jag fick flera gånger ropa på min man att han skulle komma med mjölkuppsamlare för att undvika mjölk över hela rummet. När jag ser tillbaka var det nog för att tekniken inte var rätt och han sög fel.

En konstant amning

Efter några veckor ammade jag konstant och väldigt korta stunder. Men eftersom ingen - varken andra kvinnor i min umgängeskrets eller läkare/sjuksköterska - sa något om det, trodde jag att det var normalt att amma max 5–7 minuter åt gången.

Det gjorde att jag aldrig hade ”fri” från min son, eftersom han var hungrig hela tiden. Det blev snabbt för mycket för mig och min mjölkproduktion kunde inte hänga med. Vilket bara gjorde honom mer hungrig.

Jag blev så trött till slut att jag höll på att utveckla en förlossningsdepression. Jag klarade inte av att någon rörde vid mig. Faktiskt kunde jag inte ens stå ut med att röra mig själv på armen.

Hjälp, det är tufft

När jag berättade för hälsovårdaren att amningen var svår och att min son inte gick upp i vikt som han skulle, blev jag rådd att prova modersmjölksersättning (MME) och pumpa ut. Men pumpningen var en mardröm för jag var så utmattad. Jag blev så ledsen och förtvivlad, kände mig som den sämsta mamman! Jag kände att jag inte kunde göra det jag borde som mamma.

Hälsovårdaren var inte till mycket hjälp när det gällde den psykiska biten.

Hon fokuserade mer på att så länge min son blev mätt var allt bra, vilket ju självklart är det viktigaste. Men för mig blev det en stor sorg. Jag kände att jag inte hade kämpat tillräckligt för amningen och att jag ”bara” valde den enkla vägen.

Beslutet togs – men kroppen var inte med

Jag var väldigt motsträvig mot att ge MME. Men min son vaknade 1-2 gånger i timmen för att äta. Så jag fick inte alls sova. En kväll bestämde min man och jag oss för att ge 2 flaskor MME. Och plötsligt sov han 2,5-3 timmar.

På morgonen ammade jag honom igen och efter en timme vaknade han igen av hunger. Det var den morgonen jag fattade beslutet att jag skulle sluta amma. Jag ammade i ungefär 2 månader.

När jag slutade var det ungefär vid min 8-veckorskontroll hos läkaren. Han sa att på grund av min ökade risk för förlossningsdepression skulle han inte ge mig piller för att sluta amma. Vilket jag förstår nu. Men när jag var där kändes det väldigt frustrerande!

Jag var arg på mig själv och arg på hela världen. Nu när jag bestämt mig för att inte amma längre, kunde jag inte hantera att jag fortfarande skulle behöva ”vara engagerad i mina bröst”.

Men jag var tvungen att lätta på trycket och pumpa ut för att undvika bröstinflammation. Jag grät varje gång jag behövde pumpa ur mjölken. Jag sparade mjölken och frös in den. Men en dag var jag så arg och frustrerad att jag hällde ut mjölken i handfatet.

Amningssorgen jag inte visste fanns

Sedan jag slutade i början av december 2024, har jag till och från drabbats av amningssorg. Jag insåg först att det var en sak när jag flera månader efter att ha slutat, grät varje kväll jag gav flaska och inte kunde förstå varför. 

Mjölken jag hade pumpat ut, hade sparats i frysen. Jag hade använt lite av mjölken löpande för att ha i gröten, när han började med det. 

Men när det kom till de sista 2 påsarna, var det svårt. Jag hade bestämt att det sista av min mjölk skulle han få i flaska. Jag grät hela den dagen och ännu mer när jag gav honom flaskorna. För hela tiden blev jag påmind om, att det inte skulle bli mer av min mjölk. Jag kan fortfarande nu, flera månader senare, gråta vid tanken på det vi gick igenom. Jag saknade att det fanns någon som tog mig om hand och hjälpte mig. 

Att acceptera flaskan och kanske finna lite ro

Sorgen och skammen finns kvar inom mig och kommer nog göra det ett tag. 

När jag nu ser mina vänner som sitter och ammar, kan jag bli ledsen och jag har inte lust att vara med dem. De gör ju det, jag så innerligt önskade att jag kunde.

Jag vet till nästa gång jag ska få barn, att jag måste säga högt om jag behöver hjälp. Jag vet också att det inte är någon skam i att ha ett “flaskbarn”. Det var nämligen det rätta för oss, att gå över till flaska, då det gav mig den ro och det andrum jag behövde. Flaskmatningen har också gjort att jag kunnat sova mer, eftersom min man har kunnat ta några av nätterna ensam. 

Dessutom vet jag att jag är en fantastisk mamma för min son och att han mår bra - även om amningen inte fungerade.