Nu var det dags. Vi hade gift oss, köpt hus och precis avslutat en omfattande renovering. Jag tog ut min spiral i januari och redan i april visade det sig två tydliga streck på det tidiga testet. Tänk att det kunde gå så smidigt. Tills det plötsligt inte gjorde det längre.

Mött av en omtänksam läkare

En fredag förmiddag på jobbet gick jag på toaletten, och när jag torkade mig såg jag att pappret var fyllt av blod. Det var som om hjärnan stängde av för en sekund. Egentligen tvekade jag aldrig om vad som höll på att hända, och som en zombie stapplade jag tillbaka ut bland kollegorna. Jag satte mig vid datorn och försökte jobba, men det gick inte. Jag kallade in min närmaste kollega på ett intilliggande rum och berättade rakt ut hur det var.

Hon gav mig en varm kram, skickade hem mig och berättade för de andra att jag fått plötslig huvudvärk.

Jag skulle på mitt första graviditetstjek veckan därpå, så jag väntade med läkarbesöket till då. Av någon anledning hade jag lyckats boka tiden direkt med läkaren och inte hos sjuksköterskan, och jag märkte att han var lite irriterad över det. 'Så du är gravid?' sa han, samtidigt som han stängde dörren. 'Ja, det tror jag inte att jag är längre,' svarade jag.

På ett ögonblick skiftade han från irriterad till omsorgsfull, och han bemötte mig med stor empati. Han förklarade lugnt att det tyvärr inte är ovanligt med tidiga graviditetsförluster, men att han gärna ville ta blodprover – dels för att få det dokumenterat, om det skulle hända igen. Man har ju rätt till utredning om man har tre på varandra följande graviditetstab.

Tillbaka på spåret – trodde jag

Blodproverna lämnade inget tvivel om att jag inte längre var gravid. Det slog mig hårdare än jag hade väntat mig. Jag var inte särskilt långt gången – men redan knuten till drömmen om en januari-baby. Som tur var blev jag gravid igen innan jag ens fick tillbaka min cykel. Vi var tillbaka på spåret. Nu drömde vi om en mars-baby.

Dagarna passerade, och plötsligt satt jag åter hos läkaren – nu rätt bokad hos sjuksköterskan. Jag fick det välkända gula kuvertet och började så smått känna mig lugn igen. Fram till en torsdag kväll i augusti i vecka 10 då jag började blöda. Hela helgen blödde jag till och från, och hopp och hopplöshet avlöste varandra.

Första blodprovet togs på fredagen och det andra på måndagen. Jag jobbade hemifrån på tisdagen när svaret kom in på MinHälsa – något vi alla hade vant oss vid att kolla, tack vare goda gamla 'rona. Jag visste redan vad svaret skulle visa, för min kropp hade på morgonen stött ut fostret. Ändå kändes det som ett hårt slag och tårarna kom.

'Det var nog något fel på barnet'

Den här gången hade vi hunnit berätta för våra föräldrar och några vänner. Snart kom de välmenande fraserna. 'Det var nog något fel på barnet.' 'Det var säkert meningen.' Och så förstås det där med statistiken – att var fjärde graviditet slutar innan vecka 12. Men det konstiga är att ingen med ett positivt graviditetstest föreställer sig att det lilla livet är sjukt, eller att man själv skulle bli en del av den där trista statistiken.

Sedan följde en lång period där jag småblödde i flera månader, och till slut skickades jag på en undersökning för att kontrollera om det fanns några vävnadsrester kvar i livmodern. Det gjorde det lyckligtvis inte, och vi blev rekommenderade att vänta med att försöka igen tills jag fått tillbaka min cykel. Den kom först i november. När den äntligen kom kände jag sådan lättnad. Min kropp var inte trasig. Och nu kunde jag till sist börja se framåt igen.

Två nya streck

Under tiden hade jag utnyttjat väntetiden till att få gjort ett cellprov, så att det var under kontroll innan vi började igen. Tyvärr visade det sig att jag hade cellförändringar och blev remitterad för ett utökat cellprov, vilket resulterade i en remiss för konisering. Veckan innan koniseringen var de där. De två strecken. Jag var tvungen att ringa och avboka ingreppet (och tack och lov för det, skulle det visa sig). Jag vågade knappt tro det.

Jag var orolig, trött och ständigt mentalt överansträngd. Jag led mycket av ligamentsmärtor och kände ständigt efter om dessa kunde vara farliga. Var både rädd för att gå på toaletten av rädsla för att upptäcka blödningar, samtidigt som jag hela tiden kände behovet av att kontrollera.

Men dagarna gick. Och de fortsatte att passera. Jag besökte återigen sjuksköterskan och kom hem med det gula kuvertet. Vi kom till nackvecksskanningen och jag andades ut av lättnad när jag såg det lilla livet, som faktiskt låg inne i min mage.

Förstå mig rätt, jag var fortfarande mycket rädd och följde alla riktlinjer för gravida. Jag var så rädd för att skada barnet i min mage om jag åt eller gjorde något fel. När jag några veckor senare fick influensa, åkte min man och jag därefter på en trygghetsundersökning. Allt såg fint ut, och nu kunde vi dessutom se att det var en liten pojke som låg därinne.

Du får gärna se fram emot det

Barnmorskan var oerhört vänlig och bad mig att komma ihåg att jag också får se fram emot det. Ett råd jag tog till hjärtat, och som jag vill uppmana alla som upplever graviditetsförlust att följa. Man slutar inte vara rädd för att förlora. Men man kan insistera på glädje. Köpa bebisens första nalle. Bygga bo. Prata om namn. Bara glädjas.

Det visade sig att min graviditet plötsligt blev av den komplicerade sorten och i vecka 30 blev jag inlagd med en livmoderhals på 8 mm, fick värkhämmande och lungmognare och blev därefter hemskickad med sträng sängvila fram till vecka 34. Märkligt nog var jag inte rädd då.

Jag har stor tillit till att vår sjukvårdspersonal är väldigt kompetenta och fann snabbt lugnet i att det enda jag kunde och skulle göra, var att ta hand om vår son. Han stannade i magen ända till 37+2, då han kom till världen på bara 5 timmar från vattenavgång.

Redo för runda två

När vår son var ungefär ett år gammal tog jag ut min spiral, och när han slutade amma efter 14 månader kom min menscykel tillbaka. Jag blev gravid direkt, men hade på känn att vi skulle behöva gå igenom samma sak igen. Och mycket riktigt. Jag förlorade två graviditeter i rad, vi väntade en cykel och jag blev till och med hänvisad till ett medicinskt ingrepp där jag helst inte skulle vara gravid - bara för att testa positivt strax efter. Tydligen är det så vi har det.

När jag berättar så kort om dessa missfall är det för att de inte påverkade mig på samma sätt. Vi hade en underbar son som vi innerligt önskade ge ett syskon, och jag förväntade mig att processen skulle vara densamma.

Hade jag förlorat en tredje gång i rad, skulle det förmodligen ha slagit mig helt ur balans. Lyckligtvis hände det inte, och vi fick vår andra son lite över två år efter vår första. Än en gång var graviditeten komplicerad. Ännu mer än den första och rädslan var min ständiga följeslagare, och ända tills jag hade min son i armarna vid det planerade kejsarsnittet, var jag rädd för att jag inte skulle få ta med mig ett levande barn hem.

Men även denna gång insisterade jag på att glädjas. När jag idag ser tillbaka på mina graviditeter, har jag helt klart förträngt hur tufft det (också) var. Både fysiskt och psykiskt. För det var tufft. Istället minns jag den förväntansfulla glädjen och de små sparkarna, som var min eviga källa till att allt nog skulle bli bra.