Jag är mamma till två underbara pojkar från ett tidigare förhållande, båda födda på naturlig väg. Nu, tillsammans med min nya man, längtar vi efter ett gemensamt barn – hans första. Vägen dit har varit lång och är fortfarande inte slut. Vi har genomgått fertilitetsbehandlingar i över fem år, och när jag ser tillbaka så inser jag hur man, efter så lång tid, ofta förtränger delar av resan. Men här vill jag dela min berättelse med dig.

Det vackraste hjärtslaget som plötsligt försvann

Min första tanke var att vi hade en spännande resa framför oss. Jag tvivlade aldrig på att vi en dag skulle sitta där, med vårt gemensamma barn i famnen. Vi skickades vidare på grund av min mans sädeskvalitet, och under dessa fem år har vi fått diagnoser som låg spermakvalitet, endometrios och adenomyos, DNA-skador på spermierna och antifosfolipid syndrom – vilket innebär att jag antagligen får blodproppar i moderkakan.

Allt började så lovande. Vid vår första ägguttagning fick vi fyra ägg – tre frysta och ett färskt som sattes in, vilket ledde till vår första graviditet. Vi blev överlyckliga när vi såg det där lilla hjärtslaget på ultraljudet i vecka åtta, helt ovetande om att vår värld snart skulle stanna vid nästa ultraljud. Vid nackuppviktskontrollen såg vi det lilla fostret, men inget hjärtslag – utvecklingen hade stannat i vecka 9+, det blev en missed abortion.

Vi var i chock och försökte förstå vad som gått fel. Härifrån förändrades allt. Sjuksköterskan pratade om en produkt – och först förstod jag inte vad hon menade, tills det gick upp för mig att det var vårt lilla foster hon syftade på. I vårt mest sårbara ögonblick kändes det som om hon pratade om något man bara skulle göra sig av med.

“Det som hände var det ingen som hade förberett oss på”

Vi skickades hem med tabletter för att starta den medicinska aborten. Min kropp gjorde som den skulle, allt satte igång ganska snart. Men det som hände, var inget vi hade varit förberedda på. Det jag trodde skulle vara bara blod blev istället ett litet foster, som jag hittade i mina trosor.

Allt var utvecklat – små, små fingrar och tår, ögon, öron, näsa och mun – allt fanns där. Ett otroligt litet foster. Och vad skulle vi göra nu? Jag kunde bara isolera mig i min egen bubbla, för det kändes omöjligt att möta världen igen.

Efter en tid och många värdefulla samtal med fertilitetskliniken gjorde vi tre nya inseminationsförsök, men ingen ledde till en graviditet. Ytterligare utredningar visade att jag hade både endometrios och adenomyos, och behandlingsplanen ändrades till tre månader mellan varje insättning – tre ofantligt långa månader.

Ytterligare en omtumlande upplevelse

Så kom ändå ett glädjebesked: ett nytt positivt test. Denna gång var vi så säkra på att allt skulle gå bra – det kunde väl inte gå fel två gånger i rad? Men det gjorde det. Återigen fick vi med oss tabletter hem för att genomföra en medicinsk abort. Nu trodde vi att vi var förberedda, men vi hade fel. Efter de första tabletterna, och väntan till nästa dag för nästa dos, vaknade jag mitt i natten av en molande värk i magen, reste mig ur sängen och hörde ett kraftigt plask.

Golvet var fyllt av fostervatten, och strax därefter började jag blöda kraftigt – hela vägen till badrummet var täckt av blod och det ville inte sluta. Jag ställde mig i duschen där även det lilla fostret kom ut, och efter en stund fick jag sätta mig på toaletten, där jag fortsatte att blöda i flera minuter innan det till sist avtog.

Glöm inte mannen i detta

Allt kändes så overkligt, och under hela processen var min man en klippa, han stod vid min sida hela vägen. Vi får inte glömma mannen i det här sammanhanget; visst är det jag, kvinnan, och min kropp som går igenom mycket både före, under och efter en sådan process, men det gör inte mindre ont för min man att förlora.

Tyvärr upplever vi att på sjukhuset (inte vår fertilitetsklinik) är han bara en bifigur. Vi får inte glömma att hans hopp och önskan är lika stor, och sorgen kan göra lika ont. 

Men i denna mardröm stöttade han mig, och jag stöttade honom och tillsammans klarade vi det. Varje gång vi ser tillbaka, blir vi förvånade över hur vi egentligen tog oss igenom den natten. Men nu fanns ännu en sorg att bearbeta och samtidigt ville jag så snabbt som möjligt komma igång igen, för med så långa behandlingar visste jag att tiden skulle ticka.

Kan man vänja sig vid att genomgå ett missfall?

Det visade sig att min kropp är bra på att bli gravid, för jag har blivit det totalt 6 gånger av 11 äggåterföringar, vilket givetvis är positivt. Dock förvandlades glädjen över att se två streck genast till rädsla. Vi borde vara uppfyllda av lycka, men gång på gång har vi hållit andan.

Vi har varit tvungna att balansera mellan lycka, sorg, ilska och hela tiden hitta nytt hopp, för utan tron och hoppet måste man sluta. Min man och jag har under de senaste missfallen diskuterat om man verkligen kan vänja sig vid att genomgå ett missfall. Kan man vänja sig vid de känslor som följer, för att skydda sig själv? Trycka undan dem, eftersom man redan känt dessa känslor, varför känna dem igen?

Vi har i alla fall blivit bättre på att ta oss igenom dem, men å andra sidan är det också skrämmande, för är det alls hälsosamt att känna så?

Nya undersökningar och fler försök

Vi måste igen genomgå ytterligare tester och denna gång gentester, vilka tack och lov ser bra ut. Vi är överens med kliniken om att testa min mans sperma ytterligare och då upptäcker vi att hans DNA-skada ligger på 53% (den bör ligga på 15% för att ses som normal). Därefter genomgår han tre månader med livsstilsförändringar och som den fantastiske person han är, får han ner den till 15,9%.

Men det är inte orsaken, för vi måste genomgå fler missfall, och de nästa medicinska missfallen sker på sjukhuset.

Från att stå hemma och inte veta vad vi ska göra med fostret, måste vi nu ta ställning till om vi vill begrava det, ännu en sak vi inte var förberedda på. Det är så stora kontraster i allt som händer, att vi inte riktigt vet vad vi ska ta oss till.

Som sista steg har vi låtit obducera det lilla fostret och moderkakan, och testresultaten visar förändringar på moderkakan, som möjligen orsakas av blodproppar (antifosfolipidsyndrom), och det är där vi står nu.

Tre försök kvar och tankar om framtiden

Vi närmar oss slutet på tunneln, eftersom jag snart fyller 40 år, och eftersom våra behandlingar tar så lång tid varje gång, vet vi också att tiden är knapp. Just nu genomgår vi ett försök, och jag tar 7 olika preparat där larmet ringer flera gånger om dagen för att hålla koll på vad jag ska ta och när jag ska ta det.

Vi har bestämt oss för att vi har genomgått vår sista ägguttagning. Vi har nu tre försök kvar innan allt är över. Blir det med eller utan ett barn? Tanken är skrämmande. Men vi har nu tagit beslutet, för vi vill också kunna njuta av vårt liv tillsammans, utan att det ska styras av humörsvängningar, medicin och sjukhusbesök.

En tanke som också väcker rädsla, för nu har vår behandling varit en del av vår vardag i så många år. Oavsett om vi till slut står med ett barn eller inte, är jag rädd för att med allt vi gått igenom, kommer korthuset att falla. Det kommer att finnas mycket att bearbeta efteråt, och frågan är var man ska börja.

Detta är i stora drag min och vår historia och ändå inte, för det finns inte tillräckligt med sidor för att faktiskt förklara hur de senaste 5 åren varit. De otaliga känslorna som inte kan beskrivas med ord, sorgen som följer med, de vildaste humörsvängningarna, avundsjukan över att se vänner sprinta förbi med inte bara ett barn, utan med två barn och sedan är det relationen. Allt har en plats i en sådan process, och allt fyller sin plats på sitt eget sätt.

Min största önskan är att se min man bli PAPPA.