Den 25 mars vaknade jag klockan 02 på natten och behövde kissa. När jag kom ut på toaletten gick vattnet, och jag visste att förlossningen hade börjat. Jag väckte min pojkvän och sa att vattnet hade gått, och han log sömnigt och sa något i stil med att det var ju bra, innan han lade sig för att sova igen.

Jag tänkte att det var bra att han fick lite sömn, för vi visste inte hur länge förlossningen skulle pågå. Mina värkar började direkt efter att vattnet hade gått. Jag tyckte att de kändes på samma sätt som förvärkarna, bara mer intensiva. Som mensvärk som kom i vågor, eller som en slags växtvärk som gjorde mig rastlös i kroppen.

Jag gick runt i myskläder i vår lägenhet och rullade ut en stor yogamatta på golvet i vardagsrummet, där jag provade olika positioner. Värkarna var redan mycket intensiva. Jag tog också en dusch. Jag var helt lugn och även glad och förväntansfull.

Upp i förlossningspoolen och deg till bullar

Klockan 05, alltså tre timmar efter att vattnet hade gått, väckte jag min pojkvän och sa att han kunde börja förbereda de praktiska sakerna. Eftersom jag hade valt att föda hemma, var det en del praktiskt som behövde göras; förlossningspoolen, som vi hade köpt för smärtlindring, skulle blåsas upp, och det skulle täckas av i lägenheten.

 LÄS OCKSÅ: "Det hade ju bara gått 5 timmar - skulle det inte ta hela dagen?!"

Klockan 08 hoppade jag i förlossningspoolen, och vattnet var otroligt smärtlindrande. Min pojkvän satte en deg till bullar, så han och barnmorskan kunde äta nybakade bullar när hon kom, vilket hon gjorde klockan 13. Hon växlade mellan att sitta på golvet i sovrummet och sticka och dra sig tillbaka till vårt vardagsrum och låta oss vara ensamma.

Pressfasen - redan?

Vid ett tillfälle kom barnmorskan in från vardagsrummet och sa att hon kunde höra på mig att jag så smått hade börjat pressa. Jag minns att jag blev mycket förvånad och glad. Jag kunde nästan inte förstå att jag redan hade kommit så långt i förlossningen.

Jag hade förberett mig på att få våldsamma smärtor, och jag tänkte under hela förlossningen ”det här är bara början; det kommer att bli mycket värre”. Men det blev aldrig ohanterligt eller outhärdligt för mig. Faktiskt tyckte jag att några av de mest obehagliga värkarna var precis i början av förlossningen, innan jag hade kommit i vattnet.

Min kropp började pressa spontant. Det krävde otroligt mycket kraft att pressa, men jag minns det egentligen inte som smärtsamt. Runt kl. 21 på kvällen gick jag upp ur karet, och jag kunde känna att min dotter stod verkligen djupt nere, för jag var tvungen att gå med helt isärställda ben och kroppen lutad framåt, medan jag stödde mig på barnmorskan och min partner.

Jag gick ut i en liten mörk hall framför vårt sovrum. Jag var trött på att vara i vattnet och kände att något behövde hända. Jag ställde mig på alla fyra ute i hallen. Jag kunde känna ett riktigt intensivt tryck och en helt otrolig svidande och brännande känsla när jag pressade.

Jag kände efter med min hand och kunde känna håret på min dotters huvud. Barnmorskan satt bakom mig och min partner satt framför. Till slut sa barnmorskan att nu var huvudet fött, och jag blev så lättad. Vid nästa värk kom kroppen, och jag kan inte ens minnas att det gjorde ont att föda kroppen, det gick bara väldigt snabbt.

 LÄS OCKSÅ: "Det var så obehagligt - som om allt var på väg ut igen"

Barnmorskan tog min dotter och förde henne direkt mellan mina ben så jag kunde ta henne. Hon hade en bra färg och skrek direkt och bajsade också på mig när jag tog upp henne. Min partner var mycket rörd och grät. Jag var mer samlad och kände bara en enorm lättnad.

Moderkakan kom inte ut

Det var en del blod, men jag lade inte särskilt märke till det. Jag var bara så otroligt lättad över att förlossningen var över. Jag lade mig i sängen med min dotter på bröstet. Efter en stund bad barnmorskan mig att sätta mig på huk bredvid sängen för att moderkakan skulle kunna komma ut.

Det kom en skvätt blod och även några hinnor, men ingen moderkaka. Jag lade mig i sängen igen, och barnmorskan sa att hon nu var lite orolig för min blödning och att hon gärna ville att moderkakan snart skulle komma. Hon började trycka hårt på min mage för att få livmodern att dra ihop sig.

Jag hade hört en del förlossningsberättelser där kvinnor beskrev den proceduren, och ofta beskrevs det som något av det mest smärtsamma vid förlossningen. Men jag kände inget speciellt av det. Hon gav mig också en injektion med värkstimulerande medel.

Ambulansfärd till sjukhuset

När jag reste mig upp igen svartnade det för ögonen, och jag var tvungen att lägga mig tillbaka i sängen. Barnmorskan sa att hon tyckte att vi skulle ringa efter en ambulansfärd till sjukhuset så att moderkakan kunde komma ut. Hon ringde till sjukhuset och bad dem skicka en akutambulans.

Kort efter samtalet började jag svimma, och min partner har senare berättat för mig att jag var kritvit i ansiktet vid den tidpunkten. Barnmorskan sa att min partner skulle gå ner på gatan och guida ambulansen rätt väg. Senare har han berättat att precis innan han gick såg han mig sitta i sängen med blodet strömmande ut mellan mina ben, och vår barnmorska som satt bredvid sängen och sa ”du ska inte somna nu Ida!”

Jag kan bara minnas väldigt lite av resan till sjukhuset, men jag minns att jag frös enormt mycket och bad om att få en filt över mig. Jag kördes direkt till operationssalen och lades i full narkos så att de kunde ta bort moderkakan och stoppa blödningen.

Jag fick senare veta att jag hade varit i livsfara och att de bedömde att jag hade förlorat tre liter blod. Dessutom hade jag brustit riktigt illa, och flera av musklerna i min bäckenbotten var helt av.

Blodvärdet fortsatte att sjunka

De följande dagarna var det hela tiden ett flöde av läkare och sjuksköterskor på mitt rum som antingen tog blodprover, gav mig injektioner, tog blodtryck, bytte mitt bindor eller förklarade något för mig. Mitt blodvärde fortsatte att sjunka dag för dag och var till slut nere på 3,7, så på andra dagen fick jag två portioner blod, vilket gjorde mig lite piggare.

När jag låg på sjukhuset var jag inte riktigt påverkad av det som hade hänt. Jag var så där konstigt munter, som om jag bara accepterade sakernas nya tillstånd. Det var först senare som reaktionen kom, och jag har nu lärt mig att jag var i chock den första tiden efter förlossningen.

På femte dagen fick vi äntligen lov att åka hem, och det var en enorm lättnad. Jag fick inte sitta upp på fyra veckor på grund av bristningen, och bara stå och gå i begränsad omfattning.

Jag upplevde det som otroligt ensamt att ha fått en allvarlig förlossningsskada. Jag kände verkligen inte att folk omkring mig hade den minsta aning om vad jag gick igenom. Själv hade jag heller ingen aning om vilket traumatiskt efterförlossningsförlopp som väntade mig.

Skrivet av Ida, mamma till en dotter på 2 år och en av kvinnorna bakom podden Efterveer om traumatiska förlossningar.