Under lång tid efter min förlossning saknade jag berättelser från andra kvinnor där jag kunde spegla mina känslor. Jag kände mig helt ensam med sorgen och skammen över att jag tvingades föda min dotter på det - för mig - värsta möjliga sättet. För vem väljer att föda sitt barn med planerat kejsarsnitt? Och vem berättar stolt om det efteråt?

Det har snart gått ett år sedan jag födde vår dotter, vårt första barn. Beslutet att hon skulle födas med planerat kejsarsnitt var egentligen lätt att fatta, även om det var det sista jag önskade.

Jag hade sett fram emot att möta min inre urkvinna

Jag såg fram emot att föda naturligt. Jag hade ägnat lång tid åt mental förberedelse och jag såg verkligen fram emot upplevelsen och processen att föra mitt barn till världen.

Jag såg fram emot att känna min kropp arbeta, smärtan, värkarna, utmattningen. Jag hade längtat efter att möta min inre urkvinna och känna den kvinnliga kraft som alltid lyfts fram när kvinnor talar om sina förlossningar. Min ultimata dröm var att själv få ta emot vår dotter.

Men så blev det inte.

Läkarna fruktade att min dotter skulle fastna på vägen ut

I vecka 37 av min graviditet blev jag plötsligt mycket sjuk och därför inlagd. Efter några dagars sjukhusvistelse, otaliga undersökningar och skanningar kom läkaren in på mitt rum till mig och min partner med beskedet att min dotter hade vuxit sig för stor på mycket kort tid, och allt tydde på att hennes axlar hade blivit för breda för att jag skulle kunna föda henne naturligt. Läkarna fruktade helt enkelt att hon skulle fastna på vägen ut.

Ett riskfyllt scenario som kunde bli livsfarligt för både mig och min dotter. De ”rekommenderade” därför att jag skulle föda med planerat kejsarsnitt så snart min sjukdom var under kontroll. Utan att tveka släppte jag alla mina föreställningar om en naturlig förlossning.

 LÄS OCKSÅ: ”Jag vågade inte genomföra en sätesförlossning”

Jag kände mig märkligt lättad, vilket både överraskade mig själv och läkaren som överlämnade beskedet – hon var inte van vid att få en positiv reaktion på ett sådant besked. Vi fick tidpunkten för kejsarsnittet, och 6 dagar senare var vår flicka hos oss.

Förlossningen – det var så vackert!

Min dotter kom till världen en torsdagsförmiddag i ett svalt, sterilt, grönt belyst operationsrum på Rigshospitalet. Jag minns att det var otroligt många människor närvarande i rummet och trots att jag normalt är ganska blyg och självmedveten i sällskap med människor jag inte känner, märkte jag dem inte – det var som om jag var någon annanstans och såg allt utifrån.

Det gick omkring tio minuter från att anestesisjuksköterskan, som satt bakom mig tillsammans med min partner, sa: ”Nu skär de”, tills duken sänktes, som vi hade önskat, och vi kunde följa förlossningen på första parkett. Vi hade pratat om att det kunde bli en märklig, konstgjord upplevelse. Men det var det inte alls. Det var så vackert!

Förlossningsläkaren lyfte vår flicka ut ur öppningen i min mage, och hon var så fin. Hon skrek precis som hon skulle, och det ögonblicket kändes som det mest naturliga i hela världen. De första 6 minuterna av hennes liv låg hon på mitt bröst, och det var helt fantastiskt att ha henne liggande där. Jag kan inte föreställa mig att känslan jag hade i det ögonblicket skulle ha varit mycket annorlunda om jag hade fött på något annat sätt.

Min dotter slutade andas

Men tiden efter förlossningen var intensiv. En timme efter kejsarsnittet hade vi kommit upp till uppvakningsrummet. Plötsligt slutade min dotter andas medan hon låg i mina armar. Hennes hud blev helt blå. Hon rycktes ur mina armar, och de sprang iväg med henne medan jag skrek som jag aldrig skrikit förut.

Den första natten som mamma tillbringade jag ensam på BB-avdelningen, medan min partner var inlagd på neonatalavdelningen med vår flicka. Tanken på att jag inte var där med min lilla familj den första natten, som det är meningen, gör fortfarande obeskrivligt ont.

De första dagarna minns jag som en stor, suddig blandning av känslor, smärta, tårar och lycka.

Min värld rasade samman

Vi var inlagda länge. Jag hade svårt att komma på benen efter operationen, och jag hade kraftiga smärtor. Vår dotter fortsatte att gå ner i vikt, men när hon äntligen hade gått ner mindre än 10% av sin födelsevikt, fick vi lov att åka hem. Vi var lyckliga och förväntansfulla över att äntligen få börja vårt familjeliv tillsammans. Men lyckan varade inte länge.

LÄS OCKSÅ: "Vi hade så svårt att få henne, så jag får inte bli arg på henne"

Dagen efter utskrivningen skulle vi på kontroll, och barnmorskan var tvungen att lägga in oss igen. Vår dotter hade gulsot och behövde behandling. Min värld rasade, så när vi fick vårt nya rum, lade jag mig i fosterställning och grät och sov. När jag hade legat så lite för länge, kom barnmorskan in och sa tröstande: ”Ni kan glädja er åt att föräldrar som har gått igenom så mycket som ni har, bara blir lite mer coola – och det säger jag av erfarenhet.” De orden gör mig fortfarande glad.

Jag kände mig misslyckad som kvinna och som mamma

När vi äntligen kom hem igen, fick min dotter kolik. Varje dag var en kamp mot gråten, och jag var fullständigt övertygad om att min dotter inte visste att jag var hennes mamma, eftersom vi hade varit åtskilda under den första, viktiga tiden som är så avgörande för anknytningen. Det måste vara därför hon grät så mycket hela tiden. Jag kände mig misslyckad som mamma de första många månaderna.

Jag var så arg på mig själv för att jag inte hade kunnat föda min dotter naturligt, och jag var rasande på kejsarsnittet, som ju till stor del var orsaken till de många komplikationer vi upplevde efter förlossningen. Jag kände mig misslyckad som kvinna och som mamma.

Jag lyfter mitt huvud mer och mer

Att jag inte kunde föda min dotter naturligt har varit svårt att finna ro med. Att jag inte fick uppleva graviditetens klimax, den nästan rituella övergången från att vara gravid till att bli mamma, har gjort obeskrivligt ont för mig. Och alla de komplikationer vi upplevde som följd av kejsarsnittet, skulle jag för allt i världen gärna ha varit utan.

Men jag valde att föda min dotter med planerat kejsarsnitt, eftersom det var det enda rätta och inte minst det säkraste att göra. Och det är ju den ultimata moderliga handlingen – att sätta sitt barns säkerhet framför egna behov och drömmar. Det har jag i alla fall lärt mig att säga till mig själv.

Kejsarsnittet var en vacker och naturlig upplevelse, och ändå finns det fortfarande sorg och skam i mig när jag berättar om det. Men för varje gång jag gör det, lyfter jag mitt huvud lite mer. Och en dag ska berättelsen nog bli med rak rygg och stolthet i rösten.