År 2020 scrollade jag runt på Tinder och stötte på den här underbara mannen. Hans profiltext var precis i min smak. Jag kunde checka av allt på hans lista. Han såg fantastisk ut och jag kände att jag var tvungen att ta chansen. Vi träffades på en dejt, och därifrån tog saker och ting fart. Jag var helt betagen, för wow, vad han var härlig. Han var så härlig att vi flyttade ihop fyra månader efter att vi hade träffats.

Framtidsplaner

Efter att vi bott ihop i 2 månader började vi sakta prata om framtiden. Vi var ganska överens om att vi gärna ville ha barn ganska snart. Allt kändes rätt mellan oss, och eftersom det skiljer 7 år mellan oss, kände vi att det var viktigt att inte vänta för länge.

Jag minns att vi pratade om att när man ofta slutar med sina p-piller kan det ta ungefär tre månader innan de, och deras effekt, är helt ute ur kroppen. Vi undrade om det skulle gå lätt så snart jag slutat med p-pillerna, eller om vi skulle behöva hjälp. Efter många samtal och överväganden kom vi överens om att jag skulle sluta med dem. Vi var oroliga för att det skulle ta flera år att bli gravid. 

9 månader senare kom han. Mikki. Vår egen, lilla, mycket efterlängtade Mikki! Nu skulle vi bara vara en familj, njuta av varandra och anpassa oss till allt det nya. Vi älskade det.

Uppstart av preventivmedel efter förlossningen

När jag fick min första mens efter förlossningen började jag med minipiller. Anledningen till att det inte blev en spiral var att vi redan visste att vi ville försöka bli gravida igen om ungefär 1–2 år. Jag tog minipillerna varje kväll kl. 22.00, inte en enda dag missade jag dem. Tiden gick och jag var så otroligt trött. Men jag hade ju precis blivit mamma, så självklart var jag trött – men så HÄR trött? Jag hade en känsla av att jag skulle kunna somna när som helst. Dessutom hade mensen inte kommit tillbaka, men jag tänkte att det säkert berodde på att kroppen behövde vänja sig vid minipillerna.

En morgon skulle jag iväg för att prata framtidsplaner med min nya arbetsgivare. Jag hade inte hunnit handla, så det fick bli en fralla med kall korv till frukost – knappast den frukost jag hade hoppats på, men något behövde jag få i mig. Plötsligt var jag tvungen att springa till badrummet, och allt kom upp igen. DÅ visste jag att något inte stod rätt till!

Två streck på stickan!

Jag åkte till jobbet och pratade igenom allt. På väg hem köpte jag ett graviditetstest, och tog det när jag kom hem. Det kunde jag ju göra, tänkte jag, för det skulle ändå vara negativt – jag åt ju minipiller, visst?

Min första tanke var: ”Nej, det går inte. Jag måste göra abort”. Men så tittade jag ner på min lilla Mikki, mitt hjärtebarn. Hur skulle jag kunna välja bort någon som honom? Aldrig någonsin!

Jag fick fullständig panik. Ringde min partner under gråt. Jag snyftade så mycket att han bara hörde ord som ”Trappa”, ”Inte som vanligt”, ”Mikki”, ”Kom hem”. Han trodde att jag hade ramlat i trappan med Mikki. Han rusade hem, såg testet och mig som hulkade. ”Vi behöver ny vagn, ny säng, och vad gör vi med barnrummet – vi har ju bara ett!” Allt jag kunde se var utmaningarna som duggade tätt över oss.

Så positivt och logiskt sa min partner: ”Älskling, tänk att barnen alltid kan göra allt roligt ihop på tivolit”. Från och med den meningen lättade något inom mig! Ja, de kan ju dela leken och följa varandra hela livet. De positiva tankarna fick mer utrymme – även om allt fortfarande kändes enormt överväldigande.

LÄS OCKSÅ: Ventetøj: Den stora guiden till dina gravidkläder

Låsningar i bäckenet och massor av dåligt samvete 

Månaderna gick och när jag var omkring fem månader gravid började det bli mycket svårt för mig. Min kropp hade inte hunnit återhämta sig från den senaste graviditeten. Av förståeliga skäl blev mitt bäcken enormt ansträngt. Jag var tvungen att regelbundet besöka en fysioterapeut för att rätta till det, eftersom det hade vridit sig och satt snett. Detta gjorde att mitt bäcken konstant låste sig. 

Vad gör man då när man är så lågmobil, men har en åttamånaders son att ta hand om hemma? Jag hade ingen energi och kunde inte göra särskilt mycket. Jag kunde inte leka på golvet med honom. Här började det dåliga samvetet för första gången att visa sig och det blev bara värre därifrån. 

De andra mammorna gick till lekplatsen med barnen och deltog i babyaktiviteter som babysimning, sångstunder och föräldragrupper. Jag kunde inte ens tänka på det, och funderade ständigt på om min son skulle bli ensam. Han var bara med mig eftersom jag inte orkade gå ut när jag hade så ont och var så trött. Förstörde jag honom kanske? Han lekte ensam och såg för mycket på TV. Han blev till och med rädd när han hörde andra barn gråta eftersom han inte var van vid det. Hur skulle han någonsin anpassa sig till dagis? Puh! 

Som tur är, är vår son mycket social och älskar att underhålla andra. Varje gång han fick mig att skratta kände jag att han också var glad. När han var tio månader gammal skulle han börja på dagis och jag hade gråtit 266262 gånger. Föreställ dig att vara överfull med hormoner blandat med dåligt samvete över att lämna honom, när jag ändå bara var hemma! Fy, säger jag bara.

Dagen kom och nu skulle jag vara den elaka mamman som lämnade sitt barn. Även om det kanske inte var nödvändigt. Eller var det? Mikki kände sig trygg från första stund! Han lekte, och till och med med de andra barnen! Det gjorde mig så varm om hjärtat att se att han hade lust till det och inte var 'förstörd' av att alltid ha varit hemma med mig.

Redan tredje dagen sov han på dagis och det blev hans nya vardag! Mitt dåliga samvete försvann sakta men säkert. Jag visste nu att han gjorde något meningsfullt. Han fick leka på lekplatsen med andra barn, han gick till biblioteket, han var på cykeltur, busstur och till och med i skogen. Allt jag inte kunde ge honom fick han där, och dessutom med andra barn. Jag kände mig trygg med hans två dagmammor från första stund. Och jag var så lättad att han var där.

Det hjälpte mig och gav mig mer energi, så jag var en glad mamma och partner när de kom hem på eftermiddagen! Vilken enorm lättnad. Dagiset skickade mig bilder nästan varje dag på vad de gjorde, och att kunna följa hans vardag på det sättet var ovärderligt. Att se hur mycket han njöt av allt var guld värt.

LÄS ÄVEN:  Gravid och trött? Här är de 7 bästa råden

Nära termin

Jag klarade ingenting och min partner tog verkligen över allt kring Mikki. Deras band blev helt fantastiskt – det var magiskt att få se på. Det var Mikki och PAPPA mot världen. Men istället för att kunna glädjas med dem, var jag otroligt ledsen.

Det var inte bandet mellan dem jag var ledsen över – utan för att det inte var jag. Jag var avundsjuk på deras relation och hade dåligt samvete för att jag inte kunde ge honom det hans PAPPA kunde. Det var hemskt att känna så om något så fint och unikt.

Den 9 juli var vi där: Mikkis allra första födelsedag, bara en vecka kvar till min termin. Mitt barns första födelsedag – hans speciella dag. Hela dagen oroade jag mig för att gå i förlossning, för den här dagen var Mikkis och han skulle få ha den helt för sig själv. Och njuta av den tillsammans med oss. Mina systrar delar födelsedag, två år emellan, och visst har de alltid haft det bra med det, så långt jag vet – ändå har en födelsedag alltid varit något speciellt för mig. När klockan slog 00.00 grät jag av glädje! Nu skulle de få varsin dag.

Dagarna gick och den 17 juli började jag känna obehag, ungefär som mensvärk – så mild att jag blev osäker. Vi kom ändå fram till att ringa farmor och farfar som kunde ta hand om Mikki under tiden. När de hämtat honom blev värkarna starkare, men jag var ändå förvånansvärt lugn. Det var märkligt, eftersom min första förlossning hade varit så tuff. Jag la mig och sov – för jag visste att jag skulle vakna när värkarna satte igång på riktigt.

Klockan 04.00 på morgonen gick vi upp och jag ringde till förlossningen. 05.05 var vi på Skejby Sjukhus och värkarna var riktigt starka – jag kunde knappt stå på benen. Men redan klockan 07.32 kom Oliver till världen. Det var överväldigande. Plötsligt var jag mamma till två och kände mig allt annat än förberedd. Men det kommer man ju bli. Nu var han här. Helt perfekt och alldeles underbar! Efter bara 2,5 timmar åkte vi hem. Allting kändes som det skulle – vilken lättnad. Jag ville bara hem till Mikki.

När farmor och farfar kom hem med Mikki några timmar senare, for en kall rysning längst min rygg. Vad skulle hända nu? Nu hade jag två barn att älska. Skulle jag kunna älska dem båda? Skulle jag kunna vara där för båda när de behövde mig? Hur skulle det bli? 

Lyckligtvis skyndade sig Mikki fram till vaggan där Oliver låg. Han tittade på honom och vinkade. Sedan sprang han in på sitt rum och hämtade fram sina leksaker. Han förstod inte riktigt vid den tidpunkten. Men hur skulle han kunna det? Han hade precis fyllt ett år.

Mikki hade inte något stort intresse för Oliver men började så småningom reagera på att jag inte alltid kunde ta upp honom i famnen, eftersom de var upptagna med ett mindre barn. Jag tänkte att det kanske var väldigt nyttigt? Att försöka att inte alltid få sin vilja igenom, och uppleva att det också är okej ibland. Ju mer jag funderade på det, desto mer tänkte jag att det nog var väldigt positivt, att det hände i så ung ålder. Där måste det vara enklare att vänja sig av med dåliga vanor och svartsjuka.

Jag försökte ändra mitt tankesätt, och där saker en gång kändes hårda och orättvisa, och där mitt dåliga samvete dagligen plågade mig, började jag nu tänka: ”Kom ihåg att det är livets gåva du har gett dem!”. Den tanken har hjälpt mig i många situationer. När jag ser tillbaka på det här underbara, men oerhört tuffa halvåret med två barn under 1,5 år, har jag faktiskt bara fem saker som jag önskar vore annorlunda.

1. Att de inte gav sympatigråt för varandra, för det är outhärdligt att vara i.
2. Att det vore enklare att hämta Mikki på dagis medan man har Oliver med! Jag har sett ut som en tok med ett barn på magen och ett barn som skriker. Tills det att han kommer upp och ett annat barn som sedan skriker för att man måste dela på platsen i mammas armar.
3. Sjukdom! När den ena är sjuk, blir den andra också sjuk. Och ofta blir även vi andra sjuka, så det är väldigt sällan som vi alla är friska samtidigt.
4. Det dåliga samvetet! Herregud vad mycket det har fyllt hos mig! Det här med att jag normalt ger mig 100% till Mikki, men nu måste det delas! DET är hårt för att Mikki inte är stor nog att förstå varför mamma inte kan ta upp honom och krama honom. Eller varför mamma inte alltid kan hjälpa honom just när han känner att han har mest behov av det.
5. Att storebror har en längtan efter allt vad lillebror får. Till exempel flaskan, trots att Mikki just hade slutat (Det är ju också oerhört orättvist att han inte får men lillebror får, så vi började hälla lättmjölk i flaskan till Mikki) och gröt/puré. Mikki hade vägrat puré och gröt sedan han var 8 månader, men nu är det det bästa, för det får lillebror.

Korvbröd till lillebror

Idag är Oliver ett halvt år och Mikki är 1,5 år. De har äntligen börjat se varandra och leka tillsammans. Mikki har blivit ovanligt kärleksfull och omtänksam för ett barn i hans ålder. Han gör allt för att Oliver ska må bra. När Oliver gråter provar han alla de saker som normalt hjälper honom! Han ger honom nappflaskan, han ger honom SIN napp eftersom Oliver behöver den mer än vad han gör. Häromdagen när vi var på väg hem från dagis, var Mikki trött och ledsen, så vi gick förbi Netto för att hämta ett korvbröd till honom!

Kort därefter fick Oliver en kris och grät okontrollerat. Man kunde nästan se paniken i Mikkis ögon, så han började plocka små bitar av sitt korvbröd och kasta dem till Oliver. Mikki tänkte att han måste vara hungrig. Och när det hjälpte Mikki, skulle det nog också hjälpa Oliver, tänkte Mikki. Jag blir så rörd i sådana situationer. Tänk att vi har uppfostrat det lilla människan till att ge så mycket kärlek! Det kan man bara vara stolt över.