Önskad graviditet vid första försöket; och sedan kom illamåendet över mig

Jag är gravid för första gången i vecka 15 – en önskad och planerad graviditet med min fantastiska partner. Jag blev gravid vid första försöket, och vi har ibland känt oss lite generade över hur enkelt det var för oss, när vi vet att andra kämpar i månader och år för sin stora dröm.

Redan i vecka 6 började jag uppleva illamående som smög sig på, och eftersom det bara blev värre samtidigt som jag kände mig extremt osäker på min kropp, valde jag tidigt i processen att berätta de glada nyheterna för min chef och närmaste kollegor.

Som tur var stod semestern för dörren, och jag kunde inte vänta på att få varva ner och njuta av ett par veckors ledighet med min partner. Men semestern förvandlades snabbt till ett helvete.

Jag spenderade hela min semester i sängen eller på soffan, med huvudet i en kräkpåse eller djupt nere i toaletten. Jag kunde inte hålla maten nere och levde på salta pinnar och naturell yoghurt i flera veckor. All mat som min partner serverade sköt jag ifrån mig.

Till slut gick jag till läkaren och fick utskrivet illamåendestillande medicin samt en sjukskrivning på två veckor. Jag hade otroligt dåligt samvete gentemot mina kollegor, men samtidigt var jag rädd för att återvända efter de två veckorna, för helt ärligt kunde jag inte stå på benen utan att kräkas.

Den fysiska utmaningen blev psykisk

När jag kom tillbaka till jobbet igen märkte jag att mina kollegor var glada att se mig, och jag möttes ständigt av den välmenande kommentaren “Har du blivit bättre?”. Jag kunde inte svara. För även om jag hade slutat med illamåendemedicinen och börjat kunna behålla maten, så hade jag absolut inte blivit bättre.

Under de föregående sju veckorna hade jag inte kunnat prestera på mitt jobb som jag brukade, hemma tog min partner hand om ALLT, och jag hade blivit vännen som ställde in planer och tackade nej till evenemang. Dessutom började jag få migränanfall varje dag på jobbet, jag låg sömnlös i timmar varje natt med tankar som snurrade, och jag hade svårt att förstå meddelanden/uppgifter på jobbet.

Jag hade ingen energi, snäste åt min partner och började gråta nästan dagligen. Jag kände mig bara till besvär och oförmögen att på något sätt glädjas åt livets största gåva i magen.

Jag har aldrig känt mig så tyngd av skam. För varför är jag inte lycklig och strålar som alla andra gravida gör? Varför kan jag inte sköta mitt jobb? Sköta mitt förhållande, mina vänner och mig själv?

 LÄS OCKSÅ: “Jag låg på badrumsgolvet och försökte sova mellan kräkningarna”

Innan nackvecksscanningen drömde jag om att det skulle vara tvillingar i magen, för då skulle det vara över med en enda graviditet – två barn på en gång, pang! Det är bara en i magen. Och även om det är riktigt bra, kunde jag inte låta bli att känna mig besviken över tanken på att jag en dag i framtiden måste gå igenom samma resa igen för ett barn nummer två.

Dessa tankar tyngde mig med skam, för tänk att jag inte ens kunde glädjas hejdlöst över att det fanns ett barn med armar och ben och låg risk för kromosomfel. Jag var tvungen att vända det till en besvikelse, pinsamt!

Skamfull diagnos – en graviditetsdepression

På något sätt hade jag vänt allt mot mig själv. Jag har alltid varit mycket plikttrogen, arbetsam och perfektionistisk. Min partner har ofta lidit lite under mina krav hemma, och på jobbet har jag glatt tagit extra pass när det behövdes. Nu lät jag hemmet flyta, gjorde fel på jobbet och lät sms, meddelanden och mejl vara olästa och obesvarade.

En kollega frågade mig vid ett tillfälle “Är du ens glad över att vara gravid?”. Det kunde jag inte svara på. Istället började jag gråta. Jag blev återigen riktigt generad, och samtidigt tyckte jag att det var så svårt att inviga min partner i mina tankar och känslor. För han var ju glad och lycklig – precis som han skulle vara.

Jag hamnade återigen hos min läkare, som återigen sjukskrev mig, men denna gång med beskedet om graviditetsdepression och stressymptom på grund av för stor press. Jag har aldrig känt mig så tyngd av skam. För varför är jag inte lycklig och strålar som alla andra gravida gör? Varför kan jag inte sköta mitt jobb? Sköta mitt förhållande, mina vänner och mig själv?

Jag känner att jag har en lång väg kvar. Men jag har bestämt mig för att vara öppen om hur en graviditet också kan se ut och kännas.

Mina vänner och bekanta har alltid varit lyckliga i sina graviditeter. Visst, några få har haft utmaningar – till exempel med bäckenet, men den rosaskimrande bild som ofta målas upp av en gravid kvinna kan jag inte alls känna igen.

Skamlig diagnos – en graviditetsdepression

På något sätt hade jag vänt allt mot mig själv. Jag har alltid varit mycket plikttrogen, arbetsam och perfektionistisk. Min partner har ofta fått lida lite under mina krav i hemmet, och på jobbet har jag gärna tagit extra pass när det behövts. Nu lät jag hemmet förfalla, gjorde misstag på jobbet och lät sms, meddelanden och mejl förbli olästa och obesvarade.

En kollega frågade mig vid ett tillfälle “Är du ens glad över att vara gravid?”. Det kunde jag inte svara på. Istället började jag gråta. Jag blev återigen riktigt generad, och samtidigt tyckte jag att det var så svårt att inviga min partner i mina tankar och känslor. För han var ju glad och lycklig – precis som han skulle vara.

Jag hamnade återigen hos min läkare, som återigen sjukskrev mig, men denna gång med beskedet om graviditetsdepression och stressymptom på grund av för stor press. Jag har aldrig känt mig så tyngd av skam. För varför är jag inte lycklig och strålar som alla andra gravida gör? Varför kan jag inte sköta mitt jobb? Sköta mitt förhållande, mina vänner och mig själv?

Jag känner att jag har en lång väg kvar. Men jag har bestämt mig för att vara öppen om hur en graviditet också kan se ut och kännas.

Mina vänner och bekanta har alltid varit lyckliga under sin graviditet. Visst, några få har haft utmaningar – till exempel med bäckenet, men den rosenskimrande bild som ofta målas upp av en gravid kvinna kan jag inte alls känna igen.

Jag vill ut ur min skam – kan jag bryta tabut?

Graviditet är ingen sjukdom, och miljarder av kvinnor har fött barn i årtusenden. Så har jag alltid tänkt. Så jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig att min värld skulle falla samman på grund av en graviditet.

 LÄS OCKSÅ: “Det är okej att hata graviditeten och samtidigt älska sin bebis”

Jag har inte ens blivit mamma ännu. Kan jag klara av den uppgiften när jag inte ens kan bära barnet? Självklart gnager rädslan för att utveckla en förlossningsdepression också. Jag är mitt i min sjukskrivning, och jag är inte ens halvvägs i min graviditet. Jag går och drar in magen, för jag kan inte acceptera att det finns en bula. Jag känner att jag har lång väg kvar. Men jag har bestämt mig för att vara öppen om hur en graviditet också kan se ut och kännas.

Det tabu som jag upplever på egen kropp vill jag gärna vara med och bryta. Jag vill inte vara generad och fylld av skam om jag i min nästa graviditet känner likadant.

Jag har dock fortfarande svårt att sträcka ut handen och be om hjälp. Men jag upplever att de få människor jag har invigt i min situation är enormt förstående och stöttande. Jag övar mig varje dag på att acceptera att situationen är som den är just nu.