Känner du en förälder som aldrig har skällt ut?
Det gör inte jag! Det är normalt och mänskligt att fräsa, bli arg och känna sig helt vansinnigt irriterad när ens barn inte lyssnar eller när man bara är otroligt trött.
Våra ambitioner i moderskapet är stora. Många av oss vill bryta olämpliga mönster från vår egen barndom, och kanske vill vi ge våra barn en bättre självkänsla än den vi själva fick med oss hemifrån.
”Jag känner mig som en dålig mamma” och ”jag känner mig som världens sämsta mamma” är fraser jag hör ofta. Men om du är en av dem som reflekterar över dina handlingar, har läst massor av litteratur och blogginlägg à la ”7 tips för att undvika utskällningar”, så är du förmodligen i den grupp som oftast är den hårdaste domaren – mot dig själv.
LÄS OCKSÅ: Psykologen: “Släpp fasaden! Vi behöver ärliga gemenskaper”
Här måste jag berätta för dig: Barn är inte gjorda av glas. De klarar av att du som förälder tappar besinningen då och då. Det gör dig inte till en dålig mamma.
Men frågan är om du klarar av det? Utskällningar är nämligen också dåliga för dig, och det är vad vi ska prata om nu. För om du hela tiden ställer omänskligt höga krav på dig själv, gissar jag att du skäller ut dig själv när du har skällt ut ditt barn. Det blir en ond cirkel av utskällningar.
Din kropp går i alarmberedskap när du skäller ut
När vi känner oss hotade eller någon är efter oss, startar en biokemisk reaktion i vår hjärna. Vi går i alarmberedskap. Oavsett om det är andra eller vi själva som är efter oss. Utskällningar sätter också igång alarmsystemet, och det gäller även när vi shamer oss själva.
Är du mycket sträng mot dig själv bara du gör det minsta fel, kan det alltså resultera i ett riktigt dåligt arbetsklimat inombords.
3 kärleksfulla vägledningar till dig när det har hänt (igen)
Du kan inte bara sluta känna dig som en dålig mamma eller släppa det dåliga samvetet i ett svep – det kräver handling. Så här får du 3 metoder för att ta kärleksfullt hand om dig själv när du har skällt ut. Det ska inte ses som konkreta råd, utan snarare kärleksfulla vägledningar till hur du lättare kan återvända till en trevlig plats inombords när du har skällt ut ditt barn.
Min erfarenhet är att dessa tre metoder fungerar:
Förlåt dig själv
Orden är sagda, du kan inte ta tillbaka dem. Du har kanske redan sagt förlåt och kramat ditt barn, och nu är det dags att förlåta dig själv! Jag vet att det kan vara svårt när de dömande rösterna kör på för fullt inom dig. Men säg till dig själv: ”jag gjorde det så bra jag kunde. Nu släpper jag det. Jag släpper det nu.” Det kan vara nödvändigt att säga det många gånger.
Reflektera och dela dina tankar
Om du ska göra något konstruktivt, ge dig själv tillåtelse att se vad du kan göra annorlunda eller varför du tappade besinningen. Här kan det vara givande att skriva. Ta papper och penna och skriv ner vad som fyller dig. I många fall skäller vi ut för att vi är för pressade. Kanske har du också nytta av att söka likasinnade på sociala medier; ärliga mammagemenskaper på Facebook och/eller Instagram.
Visa kärlek till dig själv
Gör dig en god kopp te/kaffe. Var varsam mot dig själv. Försök att smeka dig själv på kinden, lägg en hand på ditt hjärta och säg ”jag gör alltid så gott jag kan”. Det är mänskligt att fela eller falla. Det stora problemet är ofta att vi inte tycker att vi förtjänar kärlek när vi har skällt ut. Men jag är här för att säga till dig att det inte stämmer. Du förtjänar det, ditt barn förtjänar det.
Se dig själv precis som du skulle se en väninna du bryr dig om.
Och nej, Rom byggdes inte på en dag, men istället för att låta dig ätas upp av dåligt samvete, gå varsamt fram, möt dig själv med vänlighet och förmildrande ord.
Ditt intellekt vet att andra också gör fel eller skriker för högt. Det är inte du som är en dålig mamma eller en dålig människa.
