Jag har berättat och skrivit min historia många gånger. Ändå måste jag ibland stanna upp för att känna mina känslor när jag dyker ner i sorgen och bedrövelsen från den tiden. För den finns fortfarande där. Inte längre rå och intensiv, men som en underliggande nyans av melankoli som fortfarande kan skapa en klump i halsen.

Jag känner själv att jag har blivit starkare av de tre missfall som min man och jag gick igenom 2013 och 2014. Men jag vet också att jag har tur som inte bröt samman mentalt. Det var nära. Jag är också mycket medveten om att jag har tur som idag kan sitta och skriva min historia med ett barn lämnat i skolan och ett annat på förskolan. Det är inte alla historier om upprepade missfall som slutar på det sättet.

När alarmklockorna började ringa

Egentligen började alarmklockorna ringa först efter det andra missfallet. Det första var som taget ur en lärobok. Biokemisk graviditet med blödning bara några dagar efter glädjen över det positiva testet. Det var inte roligt, men vi skakade av oss det relativt snabbt och såg framåt.

Andra gången var värre… Jag var i vecka 9 och skulle på första graviditetsbesöket hos läkaren. Mödravårdsjournalen låg redo på skrivbordet, redo att fyllas i. Vår vårdcentral var utrustad med en scanner, och både min man och jag såg fram emot att se det lilla hjärtat slå. Men det fanns inget. Inget hjärta, inget tydligt foster. Bara en svart fläck på skärmen. Vår läkare letade länge, men var tvungen att till slut ge det sorgliga beskedet. Samma dag skickade hon oss vidare till en gynekolog, som bekräftade att jag hade haft en 'missed abortion'. Fostret var dött, men min kropp trodde fortfarande att den var gravid.

LÄS OCKSÅ: ”Min ångest hade övertygat mig om att min baby skulle dö i magen på mig”

Vi var i chock. Och jag hade inget försvar mot gynekologens uppenbara brist på empati. Upplevelsen var i sig själv hemsk, men hennes kalla professionalism gjorde bara allt mycket värre. Hon avfärdade alla bekymmer och frågor. Allt var ju helt normalt. Det var ju faktiskt bara andra gången. Ingen anledning att ta det så hårt. Så där stod vi på trappan – utslängda med en medicinsk abort i väskan. Fortfarande i chock och med tusen obesvarade frågor.

Samma kväll tog jag de tabletter som skulle få min kropp att stöta ut graviditeten. Efter en halv natt hopkrupen av smärta på toaletten utan minsta blödning hamnade jag på sjukhuset. En läkare rensade bort koagulerat blod som satt fast, och det satte igång blödningen. Läkarna var nöjda. Nu var allt bra. Och medan min kropp äntligen reagerade som den skulle, låg jag i en sjukhussäng på en sal med två främmande kvinnor och var olycklig. Sjuksköterskorna klappade mig tafatt på benet, och läkarna ignorerade återigen den sorg och oro jag kände. För varför hade det gått fel igen? Hade jag gjort något fel? Varför ville min kropp inte behålla de små liven?

Oro och tvivel

Jag var 31 när vi fick vårt första barn. Det hade inte varit helt enkelt att bli gravid, och vi fick genomgå en kortare fertilitetsbehandling innan det lyckades. Och även om det var ingenting jämfört med vad andra går igenom, hade processen varit fylld av oro och tvivel.

Det har aldrig varit en drivkraft för mig att bli mamma. Långt upp i 20-årsåldern var jag verkligen osäker på om jag överhuvudtaget skulle ha barn, men när jag träffade rätt man blev beslutet plötsligt mycket enklare. Ändå var det inte lätt att bli mamma, och jag spenderade nästan ett år på att anpassa mig till rollen och knyta an ordentligt till det lilla väsen som plötsligt blivit en del av vårt liv. Så när vi tog beslutet om nummer två, var det mycket välövervägt och grundat i en djup önskan om att få ett barn till.

Och nu låg jag där, ensam på sjukhuset, med alla frågor och bekymmer. Ensam med min sorg över att ha förlorat ett litet barn. För även om jag bara var två månader gången, hade jag redan knutit starka band till den lilla. I samma sekund som jag såg två streck på testet, hade jag redan skapat en föreställning om vår framtid med just den lilla bebisen. Och det hade jag nu förlorat. Och plötsligt förstärktes sorgen efter det första missfallet också.

Jag kände att min kropp hade svikit mig

Fysiskt återhämtade jag mig snabbt, men jag kämpade med sorgen. Jag fick ständigt höra att allt var normalt. Att jag bara var en av fyra. Ni försöker bara igen. Så varför var jag så ledsen? Varför kunde jag inte släppa sorgen? Det enda jag tänkte på var att bli gravid igen. Och samtidigt var jag livrädd för att bli det. För tänk om det hände igen? Upplevelserna från ultraljudet och natten med den medicinska aborten snurrade ständigt i mitt huvud. Jag kunde inte släppa känslan av att jag både blivit sviken av sjukvården och att min egen kropp hade svikit mig.

Jag hade otroligt svårt att prata om mina känslor med andra än min man. När jag väl delade mina tankar, möttes jag ofta i all välmening av ord som ”Ni har ju redan ett barn, lyckligtvis” eller ”Det är helt normalt, upp på hästen igen”. Jag slutade med att skämmas över min reaktion, och jag kände att min kropp var oduglig när den inte kunde klara av det som kvinnor över hela världen gör varje dag. Till slut behövde jag professionell hjälp för att ta mig igenom de svåra känslorna.

Rädsla för att förlora igen, ännu en abort och ett sista försök

Ett år senare stod jag återigen med ett positivt test i handen. Även om jag kände mig mentalt starkare, var de första veckorna fyllda av rädsla. Alla tecken från min kropp överanalyserades. Var det ett stick? Varför har jag ont i höften? Kändes det vått där nere? Jag kontrollerade ständigt efter blod i trosorna och hade svårt att vara helt närvarande mentalt med min dotter.

LÄS OCKSÅ: “Vi hade så svårt att få henne, så jag får inte bli arg på henne”

Jag följdes noga av en fertilitetsbarnmorska med ultraljud. Mina två tidigare aborter hade trots allt lett till en remiss, och jag var lycklig över att bli undersökt vecka för vecka. Allt såg bra ut. Hjärtljud, fosterutveckling, stigande hCG. Ända tills en natt i vecka 10, när jag vaknade med smärtor och blödning.

Återigen krossades min värld och stannade upp. Det enda jag var helt säker på var att jag under inga omständigheter ville ha en medicinsk abort igen. Istället fick jag en kirurgisk, som kanske var lättare fysiskt att gå igenom, men också var psykiskt påfrestande. Bara på ett annat sätt. Kort därefter blev jag gravid igen. Vid det laget hade jag fattat ett oerhört svårt beslut om att det var sista gången. Jag skulle ge det ett försök till. En graviditet till. Om det inte lyckades, skulle vi vara en familj på tre.

Ödet ville annorlunda, för det lyckades. Och 9 månader senare – i oktober 2015 – kom Liv till världen genom ett planerat, odramatiskt kejsarsnitt.

Skrivet av Christina Lassen-Andersen, författare till: Tabte Drømme - kvinnor och spontan abort