Jag har berättat och skrivit min historia många gånger. Ändå måste jag ibland stanna upp för att känna mina känslor när jag dyker ner i sorgen och ledsamheten från den tiden. För de finns kvar. Inte längre råa och intensiva, men som ett underliggande stråk av melankoli, som fortfarande kan ge en klump i halsen.

Jag känner själv att jag har blivit starkare av de tre missfallen min man och jag gick igenom 2013 och 2014. Men jag vet också att jag har tur som inte blev bruten av detta. Det var nära. Jag är också mycket medveten om att jag har tur som idag kan sitta och skriva min historia med ett barn lämnat på skolan och ett annat på förskolan. Alla berättelser om upprepade missfall slutar inte på det sättet.

När varningsklockorna började ringa

Varningsklockorna började egentligen ringa först efter det andra missfallet. Det första var enligt handboken. En biokemisk graviditet med blödning bara några dagar efter glädjen av det positiva testet. Det var inte roligt, men vi skakade det ganska snabbt av oss och blickade framåt.

Andra gången var värre... Jag var i vecka 9 och skulle till det första graviditetsbesöket hos läkaren. Journalen låg redo på skrivbordet, klar att fyllas i. Vårt läkarhus var utrustat med en scanner, och både min man och jag såg fram emot att se det lilla hjärtat slå. Det fanns bara inget. Inget hjärta, inget tydligt foster. Bara en svart fläck på skärmen. Vår läkare tillbringade lång tid letande, men var tvungen att till slut ge oss det tråkiga beskedet. Samma dag skickade hon oss vidare till en gynekolog som bekräftade att jag hade haft en 'missed abortion'. Fostret var dött, men min kropp trodde fortfarande att den var gravid.

LÄS OCKSÅ: ”Min ångest hade övertygat mig om att min baby skulle dö i magen på mig”

Vi var i chock. Och jag hade inget försvar mot gynekologens uppseendeväckande brist på empati. Upplevelsen var i sig själv fruktansvärd, men hennes kalla professionalism gjorde allt mycket värre. Hon avfärdade alla bekymmer och frågor. Allt var helt normalt. Detta var ju faktiskt bara andra gången. Ingen anledning att bli så upprörd över det. Så stod vi där på trappen – skickade ut genom dörren med en medicinsk abort i väskan. Fortfarande i chock och med tusen obesvarade frågor.

Samma kväll tog jag tabletterna som skulle få min kropp att börja stöta ut graviditeten. Efter en halvnatt sammandragen av smärta på toaletten och utan ett spår av blödning slutade jag på sjukhuset. En läkare rensade bort levrat blod som satt fast, och det satte igång blödningen. Läkarna var nöjda. Nu var allt i sin ordning. Och medan min kropp äntligen reagerade som vanligt, låg jag i en sjukhussäng med två främmande kvinnor och kände mig olycklig. Sjuksköterskorna klappade mig tafatt på benet, och läkarna negligerade återigen den sorg och oro jag kände. För varför hade det gått fel igen? Hade jag gjort något fel? Varför ville inte min kropp hålla de små liven?

Bekymmer och tvivel

Jag var 31 när vi fick vårt första barn. Det hade inte varit helt lätt att bli gravid, och vi behövde gå igenom en kortare fertilitetsbehandling innan det lyckades. Och även om det inte var någonting jämfört med vad andra går igenom, hade processen varit fylld med bekymmer och tvivel.

Det har aldrig varit ett driv för mig att bli mamma. Långt upp i 20-årsåldern var jag verkligen mycket osäker på om jag överhuvudtaget skulle ha barn, men när jag träffade rätt man blev beslutet plötsligt mycket lättare. Ändå var det inte lätt att bli mamma, och jag tillbringade nästan ett år med att anpassa mig till rollen och verkligen knyta an till det lilla väsen som plötsligt blivit en del av vårt liv. Så när vi tog beslutet att få nummer två var det mycket genomtänkt och bottnade i en djupt känd önskan om att få ett barn till.

Och nu låg jag där, ensam på sjukhuset, med alla frågor och bekymmer. Ensam med min sorg över att ha förlorat ett litet barn. För även om jag bara var två månader gången hade jag redan knutit starka band till det lilla. I samma sekund som jag såg två streck på testet hade jag redan skapat en bild av vår framtid med just den lilla bebisen. Och det hade jag nu förlorat. Och plötsligt förstärktes sorgen efter det första missfallet också.

Jag kände att min kropp hade svikit

Fysiskt återhämtade jag mig snabbt, men sorgen kämpade jag med. Jag fick ständigt höra att allt var normalt. Att jag ju bara var en av fyra. Ni försöker bara igen. Så varför var jag då så ledsen? Varför kunde jag inte släppa sorgen? Det enda jag kunde tänka på var att bli gravid igen. Och samtidigt var jag livrädd för att bli det. För tänk om det hände igen? Upplevelserna från ultraljudet och natten med den medicinska aborten fortsatte att snurra i mitt huvud. Jag kunde inte släppa känslan av att både ha blivit sviken av sjukvården och att min egen kropp hade svikit.

Jag hade otroligt svårt att prata om mina känslor med andra än min man. När jag väl delade med mig av mina tankar möttes jag ofta i all välmening av ord som ”Ni har ju redan ett barn, lyckligtvis” eller ”Det är helt normalt, upp på hästen igen”. Jag slutade med att skämmas över min reaktion, och jag kände att min kropp var oduglig när den inte klarade av det som kvinnor över hela världen hanterar varje dag. Till slut var jag tvungen att söka professionell hjälp för att ta mig igenom de svåra känslorna.

Rädsla för att förlora igen, ytterligare en abort och ett sista försök

Ett år senare stod jag åter med ett positivt test i handen. Även om jag kände mig mentalt starkare, var de första veckorna fyllda med rädsla. Alla tecken från min kropp överanalyserades. Var det ett stick? Varför har jag ont i höften? Kändes det vått där nere? Jag kontrollerade ständigt efter blod i trosorna och hade svårt att vara mentalt närvarande med min dotter.

LÄS OCKSÅ: “Vi hade så svårt att få henne, så jag får inte bli arg på henne”

Jag blev noggrant övervakad av en fertilitetsbarnmorska med ultraljud. Mina två tidigare aborter hade trots allt lett till en remiss, och jag var lycklig över att bli undersökt vecka för vecka. Allt såg bra ut. Hjärtljud, fosterutveckling, stigande hCG. Tills en natt i vecka 10 när jag vaknade med smärta och blödning.

Återigen krossades min värld och stannade upp. Det enda jag var fullt medveten om var att jag under inga omständigheter ville ha en medicinsk abort igen. Istället fick jag en kirurgisk, vilket kanske var lättare att gå igenom fysiskt, men också psykiskt påfrestande. Bara på ett annat sätt. Kort därefter blev jag gravid igen. Vid det laget hade jag fattat ett oerhört svårt beslut om att detta skulle vara sista gången. Jag ville ge det ett sista försök. En graviditet till. Om det inte lyckades skulle vi förbli en familj på tre.

Ödet ville annorlunda, för det lyckades. Och 9 månader senare – i oktober 2015 – kom Liv till världen genom ett planerat, odramatiskt kejsarsnitt.

Skriven av Christina Lassen-Andersen författare till: Förlorade Drömmar - kvinnor och spontan abort