Det var en kall januarinatt 2015 när vi bestämde att jag skulle sluta med p-piller. Vi hade varit på fest, var nog lite berusade, och hade precis klivit in genom dörren till vår gemensamma lilla lägenhet när samtalet föll på framtiden och barn. Vi satt på vår säng och hade aldrig tidigare pratat om att skaffa barn tillsammans.

Men varför inte bara göra det nu? Sluta med p-pillerna och låta naturen ha sin gång? Så blev det. Och jag har inte tagit ett p-piller sedan dess.

Naturen hade sin egen plan

När fyra månader hade gått och jag fortfarande inte var gravid, började jag undra. Varför hände inget? På min födelsedag i april föreställde jag mig hur jag nästa år skulle ha en bebis i mina armar. Jag kunde inte ens föreställa mig att det inte skulle bli så...

Men månaderna gick och när sommaren kom, tog tankarna så mycket plats att jag behövde få utlopp. Så jag började googla i ett försök att hitta svar på alla mina funderingar. Och här öppnade sig en värld för mig om fertilitetsproblem. Om sjukdomar och nedsatt sädkvalitet, om utebliven ägglossning.

Jag upptäckte att man kunde köpa ägglossningstester, så jag kunde se exakt när det var störst chans att bli gravid. Ägglossningstesterna blev min trogna följeslagare de kommande månaderna – på toaletten på jobbet, på semestern. Men fortfarande utan resultat.

Jag började så smått berätta för min pojkvän Mikkel om de saker jag hade läst på Google. Att man kunde få hjälp, och att det faktiskt rekommenderas att söka hjälp om man inte blivit gravid inom ett år. Han avfärdade det med, ”vi måste nog bara försöka lite mer” och ”jag har också varit lite stressad på sistone”.

Men jag kunde inte stå ut med ovissheten längre. Jag behövde veta att det inte var något allvarligt fel på mig. Så jag gick till min läkare, som dock skickade ut mig lika snabbt som jag kom in. Hon ville inte undersöka mig förrän hon hade undersökt Mikkel. Det var ändå nästan alltid mannens sädkvalitet det var fel på, sa hon.

”Extremt nedsatt”

Som den januarinatt 2015 när vi bestämde oss för att vi ville bli föräldrar, satt vi nu igen på vår säng. Denna gång i en annan, större lägenhet. Med plats för en bebis, om det skulle bli så. ”Extremt nedsatt” löd domen. Mikkel hade lämnat ett spermaprov, och det såg inte bra ut. Det skulle krävas ett mirakel för att vi skulle lyckas få en bebis utan hjälp.

Det var ett hårt besked för Mikkel. Men för mig var det en enorm lättnad. Äntligen visste jag vad som var fel, och jag kunde agera. Nu kunde vi hitta en fertilitetsklinik och sätta igång.

Jag var glad för deras skull, men…

Jag hade min första insemination strax före min 30-årsdag. Det var den dagen jag hade föreställt mig skulle gå med föräldraledighet och barnvagnspromenader i vårvädret. Så blev det inte. Istället hade mina väninnor nu börjat få barn. Jag var glad för deras skull, kanske till och med extra glad, eftersom jag visste vilket mirakel en sådan bebis var. Men det konfronterade mig också med svåra tankar; Tänk om jag aldrig får ett barn? Varför ska det vara så svårt för oss? Det gjorde mig enormt förtvivlad.

Den första inseminationen gav inget resultat. Inte heller den nästa.

 LÄS OCKSÅ: ”Inget hjärta, inget tydligt foster. Bara en svart fläck på skärmen”

Kliniken rekommenderade oss istället att gå vidare till ICSI, även kallat mikroinsemination. Här tar man ut ägg från kvinnan, väljer den spermie som ser allra starkast ut och injicerar den i ägget, innan man sätter tillbaka det i livmodern. Man kan inte få mycket mer hjälp än så. Jag tänkte att nu måste det lyckas. Om inte detta skulle göra mig gravid, så visste jag inte vad…

Har jag ingen chanser kvar nu?

Första ICSI gick bra. De fick ut fina ägg, som de lyckades befrukta och de satte även tillbaka ett litet fint ägg i min livmoder, som tyvärr inte stannade kvar. Vi var optimistiska.

Andra ICSI-behandlingen gick sämre. Inget av de befruktade äggen delade sig som de skulle, och därför kunde de inte sätta upp något ägg.

Vi genomförde också en tredje ICSI utan resultat, och vid den fjärde hade min kropp en total kollaps. Trots otaliga sprutor med hormoner och äggstimulerande medicin producerade min kropp inte längre ägg. Vid ägguttagningen fanns det helt enkelt inga ägg. INGA. Läkarna började prata om för tidigt klimakterium, och jag fick panik. Var det slut nu? Har jag inga chanser kvar?

Detta är mängden sprutor som går åt till ett enda provrörsförsök. Man injicerar upp till 3 gånger dagligen. Så jag har tagit 5 gånger denna mängd sprutor.

Finns det mening med livet utan barn?

Jag var ensam på kliniken den morgonen när jag fick beskedet. Jag gick faktiskt på alla mina läkarbesök ensam utan Mikkel. Sorgen över att inte kunna få barn hade växt sig så stor inom mig att jag gjorde allt för att inte behöva ta itu med den.

Jag berättade aldrig om det för min arbetsgivare eller mina kollegor. Inte ens min egen mamma fick veta. Därför kunde jag inte heller hantera att Mikkel skulle behöva handskas med det. Men den morgonen önskade jag att han hade varit där. Jag var förkrossad.

Jag skickade ett mejl till min chef att min hund hade börjat kräkas och att jag måste stanna hemma(!), tog en taxi hem och låg i sängen resten av dagen. Jag var så ledsen som jag aldrig förut varit.

Jag har hört att vissa beskriver ofrivillig barnlöshet som lika stressande som att få en cancerdiagnos. Eftersom jag lyckligtvis bara har upplevt det ena kan jag inte säga om det stämmer, men för mig var att inte kunna få barn en existentiell livskris. Hur kunde jag få ett meningsfullt liv utan barn? Vem är jag om jag inte är någons mamma? Jag hade aldrig föreställt mig något annat.

Ännu en födelsedag… och morgonillamående

Det var vid den här tidpunkten – 6 försök och lite över ett år in i fertilitetsbehandlingen, som vi hade några mycket allvarliga samtal om donatorägg, donatorsperma och adoption. Vi var fast beslutna att vi ville bli föräldrar – men hur långt var vi villiga att gå? Hur långt kunde vi gå?

Vi bestämde oss dock för att ge det ett sista försök på fertilitetskliniken innan vi bytte spår. Kliniken hade erbjudit oss en gratis behandling som plåster på såren för det senaste misslyckade försöket. De ökade hormondosen, fick ut 7 ägg varav två av dem sattes tillbaka i min livmoder.

LÄS OCKSÅ: Akupunktur och fertilitet – det behöver du veta

Det var strax före min 31-årsdag. Knapp 2,5 år efter att vi hade bestämt oss för att vi ville bli föräldrar. Jag glömmer inte den födelsedagen i första taget, för det var allra första gången jag kände av morgonillamåendet. Mikkel hade gått upp tidigt och gjort en fin frukost för mig. Jag kunde inte äta någonting.

Jag var gravid!

Exakt två veckor före min födelsedag hade vi vårt sista besök på fertilitetskliniken. De hormoner jag hade tagit i mitt sista ICSI-försök gjorde att jag inte kunde ta ett vanligt graviditetstest, eftersom det skulle visa positivt oavsett vad. Jag kunde därför bara se om jag var gravid genom ett blodprov, som en sjuksköterska på kliniken skulle ta. Vi hade tid en fredagsmorgon kl. 8.30.

Det här är alla tester jag tog för att vara säker på att jag var gravid.

När provet var taget, fick vi vänta i väntrummet i 20 mycket långa minuter innan vi fick svar. Vid det här laget var jag övertygad om att jag inte var gravid, för jag kände ingenting annorlunda. Den där känslan av 'nu är det dags' som vissa kvinnor beskriver – den hade jag inte alls.

LÄS OCKSÅ: “Vi hade så svårt att få henne, så jag får inte bli arg på henne”

När svaret kom, kallade de in mig bakom den öppna receptionsdisken och visade mig det positiva resultatet – utan Mikkel. Det var en superkonstig upplevelse, eftersom det var så inofficiellt och de bara berättade det för mig. Så det var faktiskt först när vi kom ut från kliniken som vi kunde titta varandra i ögonen och prata om vad vi just hade fått veta. Därefter gick vi båda till jobbet som vilken annan dag som helst. Enorm antiklimax.

Men jag var gravid. Äntligen! JAG VAR GRAVID!