När jag väntade mitt äldsta barn, hade jag en riktigt romantisk föreställning om hennes födsel. Den skulle ske hemma, utan smärtlindring, och hon skulle långsamt simma ut i förlossningspoolen.

Så blev det dock inte.

Det slutade i en förlossningsdepression

Vi började förlossningen hemma, men från början var hennes hjärtrytm något påverkad, så efter några timmar åkte vi till sjukhuset.

Det togs syreprover från hennes huvud, och medan det första var bra, visade det nästa att hon behövde komma ut snabbt. Jag hade vid det laget pressat i flera timmar utan mycket framsteg, så hon slutade med att bli tagen med sugklocka.

Hela den upplevelsen var riktigt omtumlande för mig, och jag slutade med både en stor bristning, en belastningsreaktion och en förlossningsdepression.

Det tog mig väldigt lång tid, många psykologtimmar och ett år på antidepressiva för att bli någorlunda mig själv igen. Därför tog det också många år innan jag ens vågade föreställa mig en ny förlossning och efterföljande period.

Först efter 5 år vågade jag försöka igen

Så det var först i slutet av 2018, när min första dotter var lite över 5 år, och min partner tittade på mig med sina stora hundögon, som jag blev övertygad om att vi skulle börja med babyprojekt 2.

Det gjorde vi några månader senare och i maj 2019 stod jag äntligen med ett positivt graviditetstest. Jag var verkligen glad och faktiskt stolt över att ha mått så bra att jag vågade bli gravid igen.

Glädjen följdes dock snabbt av rädslan för ännu en förlossning och en efterföljande förlossningsdepression. Lyckligtvis kom jag in i en känd barnmorskeordning, där jag verkligen kände att jag blev tagen på allvar med alla mina frågor och bekymmer.

Ska jag föda hemma eller inte?

Under hela graviditeten växlade jag mellan att vilja föda hemma och på sjukhuset. Jag blev också erbjuden kejsarsnitt eftersom jag fick en stor bristning sist. Det tackade jag nej till, eftersom jag verkligen ville försöka ha en okomplicerad vaginal förlossning.

Det var först vid det allra sista barnmorskebesöket som jag meddelade min barnmorska att jag hade bestämt mig för att föda på sjukhuset. När jag hade gått en vecka över tiden blev jag igångsatt, eftersom de var oroliga för att barnets stora storlek kunde öka risken för ännu en stor bristning.

Igångsättning, kraftiga värkar och epidural

Så torsdagen den 13 februari fick jag de första igångsättningspillerna och dagen efter tog de vattnet! Det togs runt kl. 11, varefter vi åkte hem för att vänta på värkar. De kom några timmar senare, och kl. 16 mötte vi min barnmorska på sjukhuset.

Efter några timmar hade värkarna blivit kraftiga, men jag hade bara öppnat mig 4-5 cm. Det började dock gå snabbare under kvällen och runt klockan 22 var jag 9 cm öppen. Det överraskade mig därför en del när barnmorskan frågade vilken smärtlindring jag nu ville ha.

Jag hade fått lustgas under kvällen, men när värkarna blev kraftigare kände jag inte riktigt att det fungerade längre. Det tyckte jag var okej, för jag var ju ändå snart klar med att föda.

 LÄS OCKSÅ: ”Innerst inne känner jag inte att jag har försökt föda”

Barnmorskan kunde dock känna att barnet ännu inte hade börjat röra sig neråt i bäckenet, så hon rekommenderade en epiduralblockad, så jag fick energi att göra mobiliseringsövningar som skulle hjälpa barnet neråt. Jag var inte så förtjust i hela idén om att bli stucken i ryggen, men jag litade så mycket på min barnmorska att jag sa ja tack.

Det visade sig vara en riktigt bra idé. Effekten var verkligen bra och jag fick energi och ork att gå runt, hoppa på en pilatesboll och göra andra övningar. Saker som alla skulle hjälpa barnet neråt.

Kejsarsnittet närmar sig

Inget av det fungerade och de kommande timmarnas kontroller visade att även om jag nu var helt öppen, hade hon inte rört sig en cm. Runt kl. 1 på natten skulle min egen barnmorska hem och jag fick därför en ny. Hon var lyckligtvis både riktigt trevlig och informerad om min historia. Så vi kom överens med henne att om det inte var någon framgång de kommande timmarna, så skulle kejsarsnitt vara den rätta lösningen – så att jag inte igen skulle behöva uppleva en påverkad baby och en sugklockeförlossning.

Även om jag verkligen hade fruktat kejsarsnitt, blev jag helt lugn vid tanken under de kommande timmarna, och för det har jag verkligen den trevliga barnmorskan att tacka. Jag fick ställa alla mina frågor om kejsarsnitt och hon svarade omtänksamt på dem.

Vi hade kommit överens om att göra en sista kontroll av barnets placering i bäckenet klockan 02.45 och den sista timmen innan låg jag bara och stirrade på klockan. Jag hoppades på något sätt att det inte hade varit någon framgång, för jag visste att jag skulle försöka med flera timmars förlossning till om det bara var den minsta lilla framgång.

Förlossningen hade pågått så länge att jag inte kunde överblicka att vara i förlossning längre för att bara igen sluta med en traumatisk upplevelse och en baby som inte mådde bra.

Okej, det blir kejsarsnitt!

Klockan blev 2.45 och undersökningen visade att det återigen inte fanns någon framgång. Vi beslutade därför att kejsarsnitt var den rätta lösningen. Jag kände mig verkligen lättad över det beslutet. Jag var så otålig att få träffa min lilla bebis. Lyckligtvis gick det ganska snabbt och snart var vi på väg mot operationssalen. När jag kom in där blev jag ändå ganska rörd av allt och slutade med att sitta och gråta på operationsbordet.

 LÄS OCKSÅ: ”Igångsättning, ballongkateter och så ett kejsarsnitt!”

Det var verkligen många människor i rummet som hjälpte till att förbereda, men ändå var stämningen lugn och nästan mysig. Jag hann bli lite otålig innan de äntligen startade operationen. Det kändes mycket märkligt och lite våldsamt i min mage innan det plötsligt hördes det mest fantastiska ljudet. Skriket från en frisk och kry bebis!

Vi hade bett om att få duken borttagen så att min partner kunde se bebisen redan innan hon var ute ur magen, och jag kunde se henne så snart hon var uppe i luften. Det tog lyckligtvis inte många sekunder innan barnmorskan placerade henne på mitt bröst. Det var världens bästa känsla och helt fantastiskt att äntligen få träffa henne som bott i min kropp i 9 månader.

Jag har blivit medlem i en fantastisk “hemlig” klubb!

Idag är det nästan 11 veckor sedan lillasyster Zoey föddes, och jag är riktigt glad över mitt beslut om kejsarsnitt. Självklart är jag besviken över att jag återigen inte fick min drömförlossning, men psykiskt mår jag mycket bättre än efter förra förlossningen.

För även om jag aldrig hade trott att ett kejsarsnitt kunde vara annat än en våldsam upplevelse, så tänker jag tillbaka på förlossningen som en riktigt fin upplevelse. Under de senaste veckorna har jag också upplevt att jag blivit medlem i en fantastisk “hemlig” klubb, där jag bara har upplevt en massa omsorg, stöd och goda råd från andra som också har fött med kejsarsnitt.