Efter projekt baby blev stoppat av svåra cellförändringar och konisering samt ett missfall, var vi mer än redo att få ett litet nytt familjemedlem. Jag hade en okomplicerad och lätt graviditet – inga besvär förutom trötthet. Allt som allt var det en drömgraviditet.

Jag såg fram emot inget mindre än 8 veckors föräldraledighet. Mys, snacks, titta på reality-tv och shoppa på nätet, medan bebisen gjorde sig redo för ankomst med beräknad födsel i slutet av februari 2020. Min dotter kom istället efter 1,5 veckors ledighet – 6 veckor för tidigt. Vecka 33+6. Herregud.

Total förnekelse av värkarna

Jag har haft ont i flera dagar. Tänker att det nog är förvärkar, tills jag läser att de inte borde göra ont. Kvällen och natten till torsdag den 16/1 2020 är det helt galet. Jag har så ont. Vill dock inte väcka min man, så jag lägger mig på soffan med vad som helt klart är värkar. De kommer var 5:e minut. Det ville jag bara inte inse. Får inte en blund den natten.

LÄS OCKSÅ: Så känns värkar – erfarenheter från 30 mammor

Vet egentligen inte varför jag inte väcker honom. Kanske tänkte jag att det skulle gå över om jag bara ignorerade det. Jag visste ju att en förlossning så mycket för tidigt kunde vara riskfylld. Och jag var ju bara inte alls redo!

Skickar mannen till jobbet nästa morgon och ringer till Hvidovre sjukhus. De vill gärna se mig. Ringer och berättar det för mannen, men säger att han i alla fall inte behöver ta ledigt. Jag får istället min bror att agera chaufför. Han ser ganska orolig ut när jag vrider mig runt i bilsätet.

Jag blir undersökt och är 4 cm öppen. Bebisen är på väg. Panik. Gråt. Förtvivlan. Jag är så rädd! En mängd läkare och barnmorskor rusar runt. Ska övervakas med avseende på bebisens hjärtslag. Och så ligger jag där. Min bror har efteråt sagt att han var rädd att hon skulle dö. Det visade han dock inte. Han var en soldat utan like och hämtade damtidningar som han tänkte att jag kunde roa mig med. Gulligt och ganska naivt med tanke på att min förlossning faktiskt var igång.

Bye bye drömfödsel

De ringde efter mannen, även om jag hade sagt till läkaren att han faktiskt hade en arbetsintervju. Som om. Läkaren säger också att den nog får skjutas upp. Oh well. De försöker med värkhämmande medicin, men det fungerar inte. Hon vill ut, ”och det blir idag”, som läkaren säger. Därefter följer många timmar med ett flöde av människor. Växlande barnmorskor, men alla trevliga och informativa. Jag får veta att min dotter bara kommer upp till mig kortvarigt efter födseln, och därefter ska hon undersökas. Så på det sättet är jag förberedd.

Födseln är lång. Också för att hon ligger så att hon tittar åt sidan. Jag pratar inte riktigt med någon. Fokuserar på en särskild punkt i det tråkiga rummet. Jag hade ju annars planerat allt: Föda i bassäng, spellistor och min favorit Guns N Roses t-shirt. Nu ligger jag bara här i en sjukhusskjorta och kräks.

Jag kan inte få ut henne. Min man säger att jag bad dem hämta kniven. Det gjorde de inte, men det sades att det var NU, annars fick det bli kejsarsnitt. Verkligen inte – inte efter så många timmar med värkar! Så urkvinnan tog över, och när mannen sa, ”hon har verkligen mycket hår”, gick det snabbt och ut kom hon. Kl. 22.45. Min lilla Rita. Knapp 2 kilo och så förbannat söt att man inte kunde förstå det.

Vi hälsade på varandra i ett mycket kort men helt magiskt ögonblick, och sedan skickades hon till neonatalavdelningen med sin pappa. Så var jag ensam, och det var ärligt talat underbart. Jag kände mig som en superhjälte. Hög på adrenalin. Det är omöjligt att beskriva med ord.

Jag var inte rädd. Det var betryggande att veta att hon var hos sin pappa och i de bästa händerna. Skulle ligga två timmar, där jag ringde en god väninna och berättade om födseln. Hon var i total chock. Jag var på topp och drog skämt. Skickade en selfie.

Äntligen fick jag komma upp till mitt barn. Portören var trevlig, men jag kunde inte vänta på att han skulle parkera sängen, så jag hoppade ut och stapplade in på rummet till min lilla mus och man. Bästa bilden någonsin! Där låg hon på hans bröst. Så lugn och fin med en liten sond som såg till att hon fick tillräckligt med mat, eftersom hon var för liten för att mätta sig helt genom amning. Hon hade också en CPAP, som är en liten mask som hjälper till att andas. Lyckligtvis behövde den bara användas i ett dygn.

När? När? När?

Därefter följde en vecka på Hvidovre, som var något av det tuffaste jag har upplevt. Att etablera amning, vilket var svårt. Fick bra hjälp, men tyvärr fick jag också lite för snabbt en nappskydd i handen, vilket på sikt gjorde mer skada än nytta. Delade rum med andra stressade föräldrar. Larm som ringde och tjöt, personal som kom och gick dygnet runt.

Rita fick också gulsot och låg i ljusbehandling mycket av tiden – med små ”solglasögon” på för att skydda ögonen. Jag och de andra mammorna grät på varsin sida av draperiet om natten. Inte den start någon hade drömt om. Men vi hade tur med Ritas trots allt 2 kilo och inte 1200 gram som grannen. Eller paret med pyttesmå tvillingar.

LÄS OCKSÅ: “Många gånger har jag stått framför kuvösen och gråtit i panik över att behöva lyfta mitt eget barn.”

Den veckan var så känslomässigt kaotisk, och jag frågade dagligen när vi fick komma hem på THO. Det står för tidigt hemvård, där man är inlagd hemma med veckovisa besök från en sjuksköterska. Renate – favoritsjuksköterskan – hade från början sagt att vi var kandidater för THO. Jag var som en igel. När? När? När? Jag visste att vi skulle klara det, och att det skulle vara det helt rätta för oss.

Min man och jag har redan levt en stor del av våra liv och känner oss på många sätt ganska grundade. Vi känner varandra sedan många år och vet därför att vi är ett bra team, att vi skulle kunna hantera det. Jag visste också att det skulle vara det bästa för hela familjens välbefinnande att komma hem. Var mer än övertygad om att Rita snabbare skulle bli stor och stark i sitt eget trygga hem och inte på ett sjukhus, där hennes mamma var mer än stressad och pressad.

Hem ljuva hem – med stabila värden och vikt

Ritas vikt skulle vara stabil, och hennes värden i förhållande till gulsoten skulle vara stabila innan vi fick komma hem. Det var en mardröm att vänta på de besked som var så avgörande för oss. Efter en vecka kom Renate – som jag verkligen aldrig glömmer – och sa att nu fick vi komma hem. Alltså samma dag. Förutom min förlossning, var det den bästa dagen i mitt liv. Jag grät av glädje. Min man var på väg in till oss i bilen, men jag hade inte hunnit ge honom nyheten. Den fick han av den söta, omtänksamma städerskan, som sa ”fru mycket mycket glad”, när han gick förbi henne i korridoren.

Vi skulle ha en första hjälpen-kurs, lära oss att sätta sonden själva osv. Det var inte ett måste att kunna sätta sonden själv, men det var praktiskt att kunna för att slippa resan till Hvidovre. Min man var en stjärna. Jag kunde inte hantera sonden osv., men det kunde han.

Så kom vi hem med denna lilla människa i världens största bilbarnstol, som Renate självklart först skulle godkänna. Och vilken lycka att komma hem till sitt eget. Det var också tufft, men Renate kom tre gånger i veckan, och vi var också på olika veckovisa kontroller på sjukhuset.

Även om tiden på Hvidovre var tuff, så var den också bra. Vi upplevde bara omsorg och hjälpsam personal, även om de hade mer än fullt upp. Jag tyckte faktiskt att jag klarade den veckan ganska bra. Fick snabbt koll på rutinerna med amning, blodprover och hantering av larm.

Amningen är egentligen ett helt kapitel för sig. Jag kämpade med det i 4 månader och valde sedan att sluta, vilket var det bästa beslutet för hela familjen.

LÄS OCKSÅ: De 5 vanligaste orsakerna till att amningen går fel: amningserfarenheter från nya mödrar

Jag tänkte aldrig på att hon var liten. Bara när folk träffade henne. Minns både vänners och mor- och farföräldrars ansiktsuttryck när de såg henne. Tror kanske de blev lite förskräckta. Men det var ju min verklighet. Jag såg bara en underbar liten flicka.

Tiden hemma gick bra. Inte många besök och bara små korta promenader runt kvarteret. Inte för många intryck. Det kunde hon inte hantera. Alla har frågat varför hon kom 6 veckor för tidigt. Jag vet inte, och det visste de inte heller på Hvidovre. Det var inget fel. Rita ville bara ut i världen, och det tyckte hon inte kunde gå fort nog.

Länge väntade Rita mus, som inte ville vänta längre

Idag är Rita 19 månader, och hon mår bra. Vi har lärt oss att det inte ska hända för många saker på en dag. Det blir för mycket. Och så har hon tagit lite längre tid på sig med det grovmotoriska. Däremot sjunger hon hela dagen och är finmotoriskt en liten nörd.

Jag har lagt ner en del tid på att bearbeta min besvikelse efteråt. Besvikelsen över att jag inte fick min föräldraledighet. Starten på neonatal och min förlossning, som inte blev som förväntat. Ja, och så kom corona-pandemin och satte käppar i hjulet för allt det sociala och olika babyaktiviteter, som Rita och jag nu var redo för. Men jag har haft bra människor omkring mig, som jag kan dela tankarna med, så det har jag fått parkerat.

Vi är bara lyckliga att ha världens finaste Rita – utan omedelbara sena effekter, som vi annars kan läsa att många andra för tidigt födda barn tyvärr får.

Jag skrev en sång till Rita, som jag sjöng på hennes namngivningsfest med pappa på gitarr. Här är de två första verserna.

Melodi: ”Hvad gør vi nu lille du?” av Kim Larsen

Du kom till världen på ett sjukhus.

Din pappa är tokig, din mamma är normal.

När de körde iväg dig upp på neonatal

Frågade vi, vart ska du lilla du?

Men du kom hem till Vesterbro.

Här var det mysigt och lugnt

Och du fortsätter bara att växa

Så duktig du är. Lilla du.