Jag hade en depression för tretton år sedan och en för nio år sedan. I samband med att min partner och jag var på väg att separera 2018 upplevde jag en konstant oro, vilket gjorde att jag under en period tog medicin mot ångest.

I det sammanhanget pratade jag också med en psykiater några gånger utan att få ut så mycket av det. Jag upptäckte först senare att han i min journal hade gett mig en diagnos: ”störd personlighetsstruktur utan specifikation”. Det låter som en ‘sopkorgsdiagnos’, och eftersom jag inte känner mig som något annat än vad jag själv skulle beskriva som ‘psykiskt sårbar’, tänkte jag inte så mycket mer på det.

Samtal och särskilda stödinsatser

När jag blev gravid erbjöds jag extra samtal med barnmorska och hälsovårdsjukköterska på grund av mina tidigare depressioner. Det var jag tacksam för. Dessutom bestämde min partner och jag att vi skulle gå till en psykolog tillsammans och var för sig – inte för att något var fel, utan för att vi ville förbereda oss på bästa sätt. I dessa möten pratade vi om min diagnos, och min psykolog föreslog att jag kanske kunde se om det fanns möjlighet att delta i gruppterapi på sjukhusets psykiatriska mottagning. Efter detta hade jag ett möte med en läkare. Hon tyckte dock inte att jag passade så bra på ett gruppterapiteam, både för att jag var gravid och för att jag skulle ha det betydligt bättre ställt än de andra deltagarna. Eftersom jag inte heller kände ett särskilt behov, kom vi överens om att jag själv kunde ta kontakt om jag senare skulle utveckla behov av stödjande samtal. Jag behövde dock aldrig detta, och min plan följdes upp tre månader efter förlossningen.

Att jag hade varit på detta möte gjorde att jag fick möjlighet att få extra stöd av en psykolog och en sjuksköterska. Jag presenterades för detta erbjudande på sjukhuset. Det lät ju bra. Trots att jag kände att jag klarade mig utan, tackade jag ja ändå, för sådan är jag. Jag tackar gärna ja till extra hjälp för att min nyfödda dotter ska få den bästa möjliga starten i livet. Jag uttryckte att vi ju kunde låta bli att använda det om vi inte kände behov. Därefter hade vi ett inledande samtal. Här pratade vi återigen om att vi kanske inte kände att vi hade behov av erbjudandet, men att vi alltid kunde avsluta det efter några månader.

Snabb utskrivningssamtal efter en svår födsel

Jag hade en mycket lång latensfas på cirka en vecka innan förlossningen. På natten hade jag så många smärtor och nästan ingen sömn, så när det till sist var dags att föda var jag helt utmattad, trött och rädd. Lyckligtvis släppte det så snart min dotter kom till världen. Vi behövde inte hjälp med något med vår dotter på förlossningsavdelningen – allt gick bra.

Eftersom jag hade haft kontakt med min barnmorska under den svåra veckan innan förlossningen blev vi kallade till ett utskrivningssamtal. Det var lite obekvämt. Där satt cirka sex personer och tittade på oss (hälsovårdsjukköterska, barnmorska, sjuksköterska, psykolog + två handläggare från kommunen). Allt var bra, så det fanns inte så mycket att prata om.

När min familj och jag skulle flytta till en annan kommun några månader senare uttryckte min partner och jag under detta samtal att vi gärna ville börja på nytt och inte ville att information om vad vi gått igenom (min partner har också lidit av depression för många år sedan) skulle följa med oss till den nya kommunen. Vi är själva ganska bra på att söka hjälp om vi behöver det. Vi upplevde stor förståelse för detta från mötesdeltagarna. Det var ingen som uppmärksammade oss på att det inte var något vi själva kunde bestämma.

Stress och ångest i flyttkaoset

Min dotter var från början en frisk, glad och hälsosam flicka. Hon gick upp i vikt och utvecklades som hon skulle. Det kändes förvånansvärt naturligt för mig att vara mamma, och jag har lyckligtvis aldrig känt mig deprimerad. När hon var 2 månader gammal började vi packa och förbereda oss för att flytta. Flytten var en stor omställning för mig. Förutom att bo i flyttkaos i flera veckor, var jag tvungen att säga adjö till trevliga grannar, familj och vänner samt mitt härliga jobb i staden vi flyttade från. Samtidigt började min dotter ha mindre behov av att vara nära mig, så jag behövde hitta en ny balans i mitt moderskap där hon kunde ligga och jollra lite själv. I samband med allt detta kände jag mig mycket pressad. Jag upplevde det som en känsla av stress och ångest i kroppen. Samtidigt blev jag mer rädd för plötslig spädbarnsdöd och kände mig tvungen att kolla till min dotter flera gånger under hennes tupplur. Min partner föreslog att jag skulle prata med psykologen vi hade blivit tilldelade, och det gjorde jag. Sällan har jag ångrat något så innerligt…

Min stress och ångest gick lyckligtvis över när vi fick en bra plan för flytten, och jag kunde börja se fram emot det nya huset vi hade köpt. Min dotter verkade inte påverkas av situationen. Hon log sig igenom hela flytten.

Det kom därför som en överraskning för mig när sjuksköterskan och psykologen kontaktade mig och berättade att de nu skulle skicka en anmälan till min nya kommun. Jag blev förvånad när jag inte kunde tacka nej till detta. Jag var helt mållös och kände mig lurad. Vi hade hela tiden haft intrycket att deras hjälp var ett erbjudande och att jag när som helst kunde avsluta processen. Dessutom hade de bara varit förbi 2-3 gånger, där min dotter sov mestadels av tiden, och sista gången var tre veckor tidigare – alltså innan jag kände mig stressad. Jag förstod inte hur de på den grunden kunde bedöma att det var nödvändigt med en anmälan. Är inte en anmälan något man skickar om man ser ett barn fara illa? Och varför ringde de inte bara till min barnmorska, som regelbundet hade kontakt med min dotter?

Anmälan på felaktiga uppgifter

Det värsta var att anmälan presenterades som en hjälp. Jag blev otroligt ledsen över att man inte litade på att jag själv kunde bedöma om jag behövde hjälp eller inte. Jag kände att min självständighet som mamma togs ifrån mig, nästan innan jag ens hade funnit mig till rätta i rollen.

Jag trodde att historien skulle sluta här, men när jag fick anmälan för genomläsning såg jag att mitt fall hade bedömts på felaktiga uppgifter. Förutom att det var överdrivet – till exempel stod det att jag hade haft en panikattack i samband med förlossningen. Ja, jag var livrädd, men vid efterfödelsesamtalet försäkrade min barnmorska mig om att det var helt normalt! På andra ställen hade de hittat på saker om mig. Enligt anmälan hade jag haft en lång behandlingsperiod på sjukhusets psykiatriska mottagning. Sanningen är att jag inte har fått någon form av behandling. Jag har pratat med en läkare en gång, men det kan knappast kallas en lång behandlingsperiod?!

LÄS OCKSÅ: “Läkaren menade att det var något jag inbillade mig på grund av min diagnos”

Jag blev enormt sårad över att man inte ens kunde skriva en rimlig anmälan baserad på sanna uppgifter. Dessutom kan jag inte låta bli att tänka på om det hade sett annorlunda ut – om det överhuvudtaget hade skickats en anmälan om fallet från början hade bedömts utifrån korrekta uppgifter. Lyckligtvis rättades anmälan efter mina invändningar, men skickad blev den…

Ett cementerat fall i systemet

Nu har jag flyttat till min nya kommun och är redan “ett fall” i deras system. Jag har haft magont och många kvällar haft svårt att sova. Jag var rädd för att jag skulle tvingas till ännu ett “erbjudande”. Jag kände inget behov av detta. Vi blev lyckligtvis snabbt kallade till ett videomöte där den trevliga handläggaren lyssnade på vår historia och omedelbart stängde fallet.

Jag är självklart glad att fallet stängdes, men det kommer aldrig att försvinna. Så länge jag bor i kommunen kommer det att stå någonstans i systemet att jag har en psykisk diagnos och att det har skickats en anmälan – även om jag inte längre har några symptom. Om min dotter till exempel inte mår bra under en period, vilket det kan finnas många orsaker till, måste jag då gå igenom hela processen igen?

LÄS OCKSÅ: “Jag var rädd för att min psykiska sjukdom gjorde mig oförmögen att älska mitt barn”

Jag har haft stunder där jag tvivlade på om jag är en tillräckligt bra mamma, eftersom min familj skulle utsättas för detta. Den tanken har jag dock fått ur huvudet igen för helt ärligt, jag är en fantastisk mamma och min lilla flicka trivs utmärkt trots flytt och en – under en kortare period – stressad mamma.

Efteråt har mina vänner berättat liknande historier om stress och ångest i samband med att bli mamma för första gången, och jag har läst historier på momkind. Jag kan se att jag har reagerat precis som många andra mammor.

Jag förstår att man i vissa fall måste anmäla familjer för att undvika att barn far illa. Men jag undrar varför man inte väger det mot hur stor en stressfaktor det är att utsätta en nybliven familj för en sådan anmälan. Jag känner lite att man skickade den “bara för att göra det”.

Om jag kunde göra om det, skulle jag ha tackat nej till “erbjudandet” från början. Jag skulle faktiskt inte ha berättat för någon på sjukhuset eller i kommunen om mina psykiska sårbarheter. Jag skulle istället ha använt min fantastiska barnmorska mer och pratat med min egen psykolog.