Min ungdom var kaotisk. I många år ägnade jag mig åt ett något självdestruktivt beteende för att dämpa återkommande depressioner, ångest och en allmän känsla av att vara “fel”. Jag gick i terapi av och till från gymnasietiden och började i mitten av 20-årsåldern en ordentlig utredning, där jag fick diagnosen 'schizotyp störning'. På sätt och vis var det skönt att få en titel som beskrev min känsla av att inte passa in, men de veckovisa besöken på distriktspsykiatrin dränerade mig.

Efter att jag (på magiskt vis) genomförde min masterutbildning, “flydde” jag till Barcelona för att påbörja ett nytt liv. För det mesta var det en riktigt bra tid, men mitt katalanska äventyr slutade tyvärr illa när jag blev förblindad av en partner som var en manipulerande narcissist. Tillsammans med känslan av att inte räcka till på jobbet och en växande rädsla för stadens tätt befolkade gator, blev det droppen. Jag blev tvungen att börja om från början, och min mamma flög snabbt ner för att hämta mig. Kort efter hemkomsten var jag tvungen att besöka den slutna avdelningen på grund av självmordstankar.

En underbar oplanerad graviditet

Jag föreställde mig att det lilla barnet skulle fylla mig med en sådan kärlek att det aldrig mer skulle göra ont att existera.

Det gick inte mer än ett år från den värsta sommaren i mitt liv tills jag stod där med en underbar pojkvän och ett positivt graviditetstest i handen. Jag blev gravid efter att ha känt mannen i bara 3 månader, men vid den tidpunkten hade han redan flyttat in hos mig. Förutom förälskelsen delade vi en djup önskan om tvåsamhet, närhet och stabilitet. Graviditeten var oväntad, och det var förstås helt galet, men ändå kom vi överens om att behålla den lilla grodden i min mage. Jag föreställde mig att det lilla barnet skulle fylla mig med en sådan kärlek att det aldrig mer skulle göra ont att existera.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression – När det gör ont i själen att bli mamma

Jag hade en härlig graviditet med väldigt få besvär, trivdes bra i min växande kropp och såg fram emot att träffa den lilla killen i magen. Familj och vänner hejade på oss, och jag kände en optimism inför framtiden, men det var naturligtvis för bra för att vara sant. Ett vikariat inom det offentliga gjorde mig mer och mer stressad, och jag bröt ihop när jag i mina hormoners våld konfronterade en kollega. Barnmorskan föreslog en sjukskrivning, vilket egentligen passade mig alldeles utmärkt.

Havandeskapsförgiftning och akut kejsarsnitt

Jag var av goda skäl redan stämplad som sårbar gravid, och i mitten av tredje trimestern fick de psykiska utmaningarna sällskap av en fysisk utmaning. Mina urin- och blodprover visade tecken på havandeskapsförgiftning.

"Förutom att vara groggy och i chock över hur snabbt det gick, minns jag mest av allt en djup känsla av besvikelse".

I efterhand tog jag det förvånansvärt lugnt när det över några veckor gick åt fel håll. I vecka 36 började barnmorskan överväga en igångsättning, då värdena från mina blodprover såg hotfulla ut. Vid den tidpunkten kände jag fortfarande inga symtom, men insisterade ändå på att övernatta på sjukhuset för observation, då min tunga kropp inte längre orkade de dagliga resorna till sjukhuset med kollektivtrafik. Samma kväll kände jag mig lite matt à la influensa. Det togs ett extra blodprov, och kl. 3 på natten blev jag väckt och fick reflexerna testade. När mina ben gick i spasmer fick jag beskedet, “din son måste ut NU!” Min pojkvän, som hade sett fotboll och druckit öl med grabbarna, hann precis in på operationssalen innan det satte igång. Jag kände mig i goda händer och var förvånansvärt lugn under ingreppet, liksom återhämtningstiden har varit hanterbar…åtminstone fysiskt.

LÄS OCKSÅ: Magen efter kejsarsnitt – här är allt du behöver veta

Jag fällde en tår av ren lättnad när jag hörde Leos första ljud, men det var ingen kärlek vid första ögonkastet. Förutom att vara groggy och i chock över hur snabbt allt gick, minns jag mest av allt en känsla av besvikelse – antiklimax. Den lille låg på mitt bröst när vi blev flyttade upp till BB-avdelningen, men det kändes mer obekvämt än magiskt. Jag hade en oversized t-shirt uppdragen under hakan, eftersom allt hade gått så snabbt, och så var det den klibbiga katetern och de obehagliga venkatetrarna i händerna.

En olidlig inläggning

Vi var inlagda i ungefär en vecka, men det kändes som en evighet. Den ständiga bytet av sjuksköterskor frustrerade mig enormt, och det hjälpte inte amningen att vissa hade väldigt bra grepp om mina bröst (så att säga), medan andra hjälplöst kastade ett par amningskupor i min riktning. Jag ville bara hem, men det fanns ärligt talat flera dagar då jag inte hade lust att ta med min nyfödda son.

Rent instinktivt upplevde jag från day 1 ett behov av att skydda det lilla, sköra barnet. Han var (och är) så otroligt vacker, och jag önskade honom allt det bästa i livet, men i början kunde jag på inget sätt förena mig med tanken på att vara hans mamma.

Utskrivningsmötet från helvetet

Det arrangerades ett utskrivningsmöte med bland andra en sjuksköterska från distriktspsykiatrin, en handläggare från kommunens familjeavdelning och vår tidigare barnmorska. Upplevelsen kan bäst beskrivas som en kombination av utvecklingssamtal, examen och en arbetsintervju. Vi kände oss helt omyndigförklarade, där vi satt med 2,5 kilos avkomma i armarna, medan “de vuxna” ställde kritiska frågor och satte vårt föräldraskap i system. Jag har aldrig känt mig så liten.

Senare har det verkligen gjort mig rasande när handläggare och diverse vårdpersonal har frågat, “vad behöver ni?” Det visade sig nämligen snabbt att det var en ganska begränsad palett av erbjudanden vi fick tillgång till. Vår ekonomi gick åt skogen när min pojkvän hade fått dåliga råd från CSN-kontoret när han skulle ta över min föräldraledighet medan jag gick på sjukpenning. Det var en enorm stressfaktor, och vi skämdes över att behöva låna pengar av våra föräldrar. När vi bad vår dåvarande handläggare om hjälp att komma på rätt köl, blev vi vänligt hänvisade till att själva klicka in på borger.dk eller ringa till kommunens bidragskontor. Ja men det var ju precis DET vi behövde hjälp med! Det var den typen av saker vi inte klarade av!

Vilken hjälp kunde vi då egentligen be om? Jo, det fanns till exempel möjlighet till fler hembesök, där denna psykolog från spädbarnspsykiatrin kunde observera och till och med filma min interaktion med Leo i syfte att ge feedback på hur jag bättre skulle klara vardagen. Vi blev redan stressade av besök i hemmet. Extra övervakning? Tack men nej tack!

Förstå mig rätt, jag är all for anmälningsplikt och barnutredningar. Varje samhälle bör göra sitt yttersta för att undvika att barn far illa. Jag förstår också helt varför en utredning startades för att säkerställa att min son inte blev försummad av en psykiskt instabil mamma. Det var det enda rätta beslutet från myndigheternas sida, men det gjorde inte situationen mindre smärtsam för oss.

Självskada och gråtande promenader

Tidigare har jag tagit till självskada i särskilt stressiga situationer när jag tappar kontrollen. Det är en märklig upplevelse av att inte kunna vara närvarande i min kropp, vilket ger mig en lust att slå mig själv i huvudet, riva eller skära i huden. Denna lust uppstod ofta när Leo inte kunde få ordentligt grepp om mitt bröst eller av andra skäl skrek otröstligt. Och jag minns tydligt en dag när jag panikslaget försökte dölja de självförvållade blåmärkena i pannan inför ett av de otaliga besöken från spädbarnspsykiatrin. Det var så dumt.

Varje gång han sov, oroade jag mig för när han skulle vakna och behöva mat igen. Vid flera tillfällen var jag tvungen att ringa min partner och få honom att köra hem med barnvagnen, medan jag storgråtande gick i motsatt riktning. Vi hade en otrolig tur att vi kunde vara tillsammans på föräldraledighet, annars vågar jag inte tänka på hur det kunde ha gått.

LÄS OCKSÅ: Efterfödselsreaktioner – Psykologens guide till smärta i moderskapet

I ett särskilt fult ögonblick, när det ljuvliga lilla väsendet var ett par månader gammalt, sa jag något oförlåtligt till min redan utmattade partner. Om Leo skulle växa upp utan sin mamma, fick han aldrig känna att det var hans fel. Det skulle min partner med ett krossat hjärta sitta och lova mig. Förutom att ha dåligt samvete gentemot min söta son, är jag helt förkrossad över att jag kunde be min sons far om något så hemskt.

Anmälningar, barnutredningar och skit i det

Jag gick i en särskild mammagrupp för kvinnor som på ett eller annat sätt hade det svårt i moderskapet. Det var guld värt, och jag hade egentligen inget annat önskemål från kommunens sida, eftersom gemenskapen i gruppen gav mig det nödvändiga stödet och uppbackningen. Här fanns alltid två hälsovårdare närvarande, vilket för det mesta kändes bra och tryggt. Det gick snett när de skulle skicka ett utlåtande om mig och min son till kommunens familjeavdelning. Det blev en käftsmäll som träffade mig hårt i den lilla självkänsla jag vid den tidpunkten hade byggt upp i rollen som mamma.

De kritiserade bland annat det faktum att min son (nu omkring 5 månader) inte blev olycklig när jag lämnade rummet under längre stunder – mer specifikt en dag när vi mammor hade första hjälpen-kurs i ett angränsande rum. Dessutom noterade hälsovårdarna att Leo inte var tillräckligt sökande efter ögonkontakt. Det var svårt, eftersom vi vid den tidpunkten trodde att allt var bra och var glada över att vår son generellt var mycket leende och trygg bland olika människor. Den lilla självkänsla jag hade fått i rollen som mamma blev tillintetgjord.

Det utlåtandet följdes aldrig upp. När hälsovårdarna i den närmaste tiden berömde min och Leos utveckling, bad jag enträget att de skulle skicka ett uppdaterat utlåtande till kommunen. Om de gjorde det vet jag inte. I varje fall skulle det gå ett halvår innan vi hörde så mycket som ett pip från dem igen... och det var via e-Boks, där vår femte och sista handläggare tydligen försökte städa upp på sin föregångares skrivbord.

I slutet av 2019 rapporterades det i nyheterna om oordning i ärendehanteringen hos just Frederiksberg Kommuns familjeavdelning. Detta ledde bland annat till att många föräldrar som behövde hjälp inte fick den – eller fick den för sent. För oss innebar det att vi fortfarande var en del av systemet, trots att vi äntligen hade börjat må bra i vår föräldraroll.

Det kändes obehagligt och på sätt och vis påträngande att ha ett öppet ärende utan att veta när vi skulle bli kallade till nästa samtal. Efter ett och ett halvt år sattes det äntligen punkt, sedan juniors underbara pedagoger ombetts att skicka in ett utlåtande. De såg Leo som ett glatt, nyfiket och helt åldersanpassat barn, medan min partner och jag beskrevs som goda, engagerade föräldrar. Vi grät av lättnad och firade med att öppna en flaska.

Den fördröjda kärleken

Jag var rädd att min psykiska sjukdom skulle göra mig oförmögen att älska mitt barn. Sedan jag fick min diagnos har jag ofta haft svårt att skilja på vad som är naturliga reaktionsmönster och vad som är symtom på psykisk sjukdom. Då önskade jag verkligen att jag hade vetat att det också händer nyblivna mammor utan psykiska diagnoser, att de kan tappa kontrollen i ren frustration och känna för att lämna allt. Jag skulle också önskat att åtminstone en av de otaliga yrkespersonerna hade försäkrat mig om att det är NATURLIGT att gråta efter akut kejsarsnitt, att amningsproblem är NORMALT, och att den där magiska anknytningen inte behöver vara omedelbar.

Lite efter lite kom de lyckligtvis, de där alltöverskuggande känslorna av kärlek, där man är beredd att sätta eld och vatten i rörelse för sitt barn. Jag tror att min son var 9-10 månader gammal innan jag för första gången upplevde den där allomfattande värmen i hjärtat. Fram till dess hade jag varit väldigt glad för honom, och både min partner och jag var alltid stolta över den fina, milda och väldigt leende bebisen. Det känns helt fel att jag vid något tillfälle inte gillade att vara Leos mamma. Idag berättar jag för honom varje dag att jag älskar honom upp till månen och stjärnorna, och – för det mesta – känner jag mig faktiskt som en riktigt bra mamma.

Framtidsdrömmar och riskbedömning

De senaste månaderna har jag blivit väldigt sugen på barn, vilket kanske inte är så förvånande med ett jobb hos momkind. Min kille börjar så smått värma upp för idén, och vi har börjat prata om när vi ska sätta igång med projekt lillasyskon, men det är SÅ svårt. Förutom att vi vill ge vår son syskon, vill vi gärna göra det “rätt” och uppleva småbarnstiden utan inblandning från myndigheterna. Samtidigt är vi oerhört nervösa.

Vår lilla trio har det ju så bra. Vår son mår jättebra, jag känner mig lugn och är symptomfri, vi har det underbart som par och ÄLSKAR att vara Leos föräldrar. Varför riskera det genom att introducera ett spädbarn? Tänk om historien upprepar sig?

Oavsett om vi vågar ta chansen eller inte, står en sak klar – Leo Marcel var helt klart värt allt, och vi skulle utan tvekan gå igenom den otroligt stressiga spädbarnstiden igen för hans skull.