Jag hade aldrig i min vildaste fantasi föreställt mig att det kunde vara så ensamt att bli mamma. För ja, självklart var jag förberedd på att åsidosätta mina egna behov för mitt barns skull. Men jag hade inte föreställt mig att jag själv skulle bli osynlig, obetydlig och fullständigt bortglömd.

Jag har pseudo-tvillingar och utöver den redan betungande dåliga samvetet över hur otillräcklig jag kände mig mot vårt äldsta barn – som var så liten när hon blev storasyster – så var lillasyster ett klassiskt exempel på en kolikbebis. Hon skrek otröstligt under större delen av sin vakna tid. Hon ville varken ta nappen, ligga i barnvagnen eller sitta i bilbarnstolen. Hon svalde luft under amningen men ville inte ta nappflaska. Svårigheten att ta hand om henne förstärkte känslan av otillräcklighet i ett överväldigande kaos av minimal energi och kampen för att överleva.

Det enda jag såg fram emot när jag vaknade på morgonen var att dagen skulle vara över, så barnen blev en dag äldre och förhoppningsvis skulle allt snart bli lite lättare. Jag grät när min partner åkte till jobbet, för jag klarade inte av en dag till hemma, och för att jag tyckte det var orättvist att han kunde åka iväg. Och det dåliga samvetet över att inte ha energi att njuta av mina barn åt upp mig inifrån.

Känslan av otillräcklighet

Min första tanke när min yngsta dotter föddes och lades på mitt bröst var, “oj, vad hon redan kan skrika högt”. Det blev temat för de kommande åren.

När min partner började arbeta igen två veckor efter födseln, hjälpte min pappa till med att lämna storasyster på förskolan. Både för att lillasyster inte ville ligga i barnvagnen, och för att det var för utmattande och för stort kontrollförlust varje dag att behöva ge sig iväg med dem båda med en garanti för ett kolikanfall under resan. Han kom förbi de flesta morgnar, hämtade storasyster och lämnade henne på förskolan. Ända tills pedagogerna nämnde att de kände att min äldsta dotter saknade mig. Därmed förstärkte de min egen berättelse om min otillräcklighet gentemot mitt barn, och jag började både hämta och lämna på bekostnad av mitt redan minimala överskott.

Ibland somnade lillasyster i bärselen på väg till förskolan och jag lyckades få över henne i en barnvagn. Jag har dock tappat räkningen på hur många gånger jag kommit ut från förskolan till en främmande förälder som febrilt stått och vaggat barnvagnen med en skrikande bebis, eftersom hon alltid vaknade under de tre minuter det tog att lämna storasyster.

Andra gånger kände jag att jag borde hämta storasyster tidigt, eftersom jag ändå var hemma på föräldraledighet. Efter en tidig hämtning slutade det ofta med att jag fick kasta in handduken, sätta på TV:n för den stora och fokusera min energi på vaggan, pilatesbollen eller bärselen eftersom de otröstliga, timslånga kolikperioderna ofta låg på eftermiddagen och hela kvällen igenom, tills hon somnade av utmattning.

Det enda ljusglimten medan skrikandet pågick var att hon efteråt ofta sov relativt bra, eftersom hennes stackars lilla kropp var så utmattad av att ha skrikit i ibland upp till 5 timmar i sträck. Det var ända tills jag fick bröstinflammation av att hon sov igenom en natt.

Det mest stressande någonsin

Jag var flera gånger hos allmän- och specialistläkare samt på sjukhuset med henne, men eftersom hon gick upp i vikt som hon skulle togs problemet aldrig på allvar. “Det är en bebis, de gråter. Det växer hon ifrån.” Men är det normalt att gråta nästan all sin vakna tid? Det blev en normalitet för oss. Både för min dotter och mig själv.

LÄS OCKSÅ: Så tar du hand om dig själv som mamma till ett kolikbarn – 5 bra råd från läkaren

En gång satt jag hemma och tänkte, det kan inte vara sant det här. Hon mår ju inte bra. Hon gråter ofta så mycket under amningen att hon sväljer luft, får ont i magen och skriker ännu mer. Jag ringde till läkaren och fick en tid direkt. Hos läkaren blev jag hänvisad till Hvidovre sjukhus barnmottagning. Hänvisningen gällde bara samma dag och det var redan eftermiddag, men jag fick koordinerat annan hämtning av storasyster och begav mig till Hvidovre med bil.

På Gammel Køge Landevej var det rusningstid, och hela resan tog över en timme. Lillasyster skrek. Hela vägen. Hon var redan inte förtjust i bilsätet och inte heller nappen, så hon skrek hjärtskärande. Jag kunde varken ta upp henne eller nå henne eftersom jag satt i bilen ensam. Det är det mest stressande jag någonsin har upplevt. Min kropp gick in i stressreaktion och mitt huvud kunde inte tänka klart. Jag började skaka och gråta, men jag kunde inte göra något eftersom jag var tvungen att köra bil. Vilket förmodligen var oansvarigt i sig.

När vi äntligen kom fram till Hvidovre sjukhus var jag helt ur balans. Jag kunde inte hitta rätt avdelning och stod i 20 minuter framför en disk med en skylt där det stod att om disken var stängd skulle de komma tillbaka om några minuter. Det gjorde de inte. När städpersonalen kom, fick jag reda på att det var stängt. Jag hittade gråtfärdig fram till rätt avdelning och blev undersökt av en sjuksköterska och därefter av en läkare som skulle observera ett par amningar. Läkaren konsulterade sin bakjour och drog slutsatsen att det såg bra ut, hennes vikt var god och hon skulle nog bli bättre på att hålla suget när hon blev lite större och starkare. Med det beskedet blev vi skickade hem igen.

En omsorgssvikt av dimensioner

Vid inget tillfälle var det någon som frågade om jag var okej. Varken läkarna, sjuksköterskorna, receptionisterna, städpersonalen, föräldrarna på akutmottagningen. Ingen. Trots att jag stod gråtande och skakande med blodsprängda ögon och ett kolikbarn i armarna. Jag var osynlig, för det var inte jag som var patienten. Konsultationen var bokad för någon annan. Det är fortfarande svårt att tänka tillbaka på denna episod, eftersom det för mig är en systemisk och mänsklig omsorgssvikt av dimensioner.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression – När det gör ont i själen att bli mamma

Med en förekomst av diagnostiserad – dvs. toppen av isberget – förlossningsdepression på 7% i Danmark, kan man undra över att ingen på barnavdelningen reagerar på en gråtande mamma med en kolikbebis. Man kan också fråga sig själv varför jag inte bara sa att jag inte mådde bra. Men jag tror inte att man ska underskatta hur mycket mentalt överskott det kräver att uppmärksamma sin egen tillstånd när det inte är som man innerligt önskar att det vore.

En tid senare fick jag ett brev i min e-Boks. Någon hade gjort en anonym anmälan till barn- och ungdomsförvaltningen, där personen uttryckte en: ”oro för barnet, eftersom det gråter mycket och det verkar som om föräldrarna inte tröstar det, utan bara låter det gråta”. Det knäckte mig fullständigt. I den dagliga kampen för överlevnad, där alla mina och min mans behov åsidosattes för att kunna fokusera all omsorg och energi på våra barn, anklagade någon oss för det värsta en förälder kan föreställa sig: att vi inte tog hand om våra barn. Och de tyckte det så mycket att de bedömde att det fanns behov av en anmälan till kommunen..

Jag önskar att personen hade kommit förbi och kollat om allt var okej innan de bestämde om det fanns grund för en anmälan eller kanske mer behov av en hjälpande hand. Det är fantastiskt att vi bor i ett samhälle där anmälningar om barns välbefinnande tas på allvar. Det är hemskt att vi är så tyngda av beröringsskräck att vi inte längre knackar på hos grannen. Och denna episod var till och med långt före coronakrisen.

Anmälan har satt sina spår. När jag skulle till 3-månaderssamtal på förskolan, förberedde jag mig som om det var en examen av rädsla för att pedagogerna skulle få intrycket av att vi var olämpliga föräldrar. Varje gång jag får en personlig kallelse från förskolan, får jag en klump i magen eftersom min första tanke är om det är nu de tar barnen ifrån mig. Jag tror att om anmälan hade kommit vid en mindre sårbar tidpunkt, skulle den inte ha träffat mig lika hårt. Men den var som en knuff över kanten.

LÄS OCKSÅ: ”Jag skämdes över att jag behövde hjälp”

Självklart blev jag hänvisad till terapi efter att ha sprängt skalan för hälsovårdarens screening för efterfödselsreaktioner. Men jag orkade inte gå ut genom dörren på dagtid vid en bestämd tidpunkt med min skrikande bebis. Och absolut inte till gruppterapi. Kontrollförlusten i att ha henne med någonstans var för stor. När hälsovårdaren efteråt frågade hur det gick, sa jag bara att det gick bättre och så pratade vi inte mer om det. Faktiskt nämnde jag redan min skuldkänsla och nedstämdhet under graviditeten till min barnmorska, som förklarade för mig att så är det för många. Men är det okej att må dåligt bara för att många gör det?

En kram var avgörande

En morgon, som så många andra efter förskolestart, var det en kamp att komma ut genom dörren. Lillasyster ville ingenting. Hon ville inte sitta på cykeln, hon ville inte bli buren, hon ville inte ha jacka på, hon ville inte iväg. Jag kunde känna att stressreaktionen som hennes gråt framkallar i min kropp vibrerade i mig. Mitt hjärta började slå hårt, jag skakade och tårarna pressade sig på. Jag var på väg att bryta ihop, men lyckades spänna fast cykelbältet över mitt skrikande och sparkande barn samt övertala storasyster att gå själv.

När vi kom till förskolan vände vinden och plötsligt visste lillasyster vad hon ville ha. Hon ville ha mamma. Hon klamrade sig fast vid mig, skrek och grät och ville inte gå till pedagogerna. När jag äntligen hade lämnat henne och kunde höra hennes gråt inifrån rummet, bröt jag själv ihop. Jag är en dålig mamma. Jag är otillräcklig och oduglig. Jag kan inte tillgodose mina barns behov. Jag kan inte hantera dem. Och jag är helt ensam.

En annan mamma, som jag tidigare hade pratat lite med, gick förbi mig med en besvärad och undvikande blick. På trappan upp från garderoben stannade en annan mamma, som jag aldrig hade pratat med förut. Hon frågade vad som var fel, och jag fick framstammat något om en dålig lämning. Hon gav mig en stor kram och viskade att det nog ska gå bra. Den kramen var avgörande. Jag har aldrig känt att en främling förstod mig så väl som hon. Hon erkände mig och kommunicerade samtidigt – nästan utan att säga något – att jag inte var ensam. Hon såg mig. Så lite kan göra så mycket.

Vi måste komma ihåg att bry oss om varandra

Coronasituationen utmanar vår omsorg för varandra, men vi kan fortfarande nå ut till varandra, trots att vi inte kan kramas. Fråga din vän som just fått barn hur hon verkligen mår. Knacka på hos din nya granne och fråga om de trivs i området, eller lägg ett vykort och en chokladkaka i deras brevlåda. Ring en vän som du inte har sett på länge. Ta en joggingtur med en kollega eller någon från kvarteret. Planera en lekdate med någon från förskolan, skolan eller fritids och bjud föräldrarna på pizza eller träffa dem på en lekplats.

Det är riktigt tufft att ha små barn. Jag önskar att jag hade mer energi att njuta av det. Men jag önskar också att vi som medmänniskor kunde bli bättre på att släppa rädslan för kontakt och vara uppmärksamma på varandra i sårbara situationer, vare sig det gäller föräldraskap eller något annat.