Jag har egentligen alltid tvivlat på min kropp; tvivlat på mina egna gränser och haft nästan noll tilltro till att min kropp kunde hantera smärta på något sätt.

Jag växte upp i en liten by i Jylland där handboll spelade en stor roll i lokalsamhället, och eftersom jag inte har något intresse för bollsport, drog jag mig undan. Jag drog mig undan från sport generellt efter många nederlag, och särskilt när puberteten slog till och kroppen växte, kände jag mig inte alls bekväm. Så jag gömde mig med en bra bok och lät kroppen vara.

Så när jag är gravid med mitt första barn, sätter jag all min tillit till de professionella omkring oss, för de måste ju veta mest om min kropp och vad den ska – de tar ju hand om oss. Här blev jag dock rejält besviken.

Värkarna var som att bli sparkad av en rasande häst

När jag har gått 10 dagar över tiden, vill sjukhuset gärna sätta igång min förlossning. Vi får höra meningar som ”Ni vill väl träffa er bebis” och ”nu brukar vi sätta igång”, men ingen information om fördelar och nackdelar med igångsättning.

Vid den något bristfälliga förlossningsförberedelsen i offentlig regi nämndes igångsättning inte en enda gång, så jag känner mig som den enda i hela världen som inte kan gå i förlossning själv. Jag börjar alltså på minuspoäng. Jag känner mig osäker, ensam och svag i mitt tankesätt.

Så vi tar emot erbjudandet om att få vattnet taget. En enorm flodvåg sköljer ut, och jag lägger mig på förlossningssängen som jag kommer att använda de kommande många timmarna. Jag känner mig otrygg i de fysiska ramarna. För mig är ett sjukhus mycket ljust, vitt och sterilt – varken särskilt mysigt eller hjärtligt.

LÄS OCKSÅ: “Igångsättning, ballongkateter och sedan ett kejsarsnitt!”

Det kommer snabbt en värkstorm. Smärtorna rullar in över mig, och det blir omöjligt att andas i värkarbetet eftersom det inte finns några pauser. En värk följer den andra, och jag står helt ensam i smärtstormen. Jag känner mig som ett vissnat löv i en vild höststorm; skrynklig och ensam, medan alla omkring mig blåser och pustar.

Efter några timmar får jag något för att sänka värkarna så att jag kan vara i processen. Här börjar jag kunna arbeta med andningen och vara närvarande. Jag kan hitta min man igen, och vi kan le mot varandra. Vi är ju här tillsammans, och vi försöker bita ihop.

Detta sätter dock saker och ting i stå, och jag får värkdropp för att få igång värkarna igen. Eftersom jag har ett dropp i varje hand är jag ganska orörlig och hämmad i mitt arbete med värkarna. Jag får också en epiduralblockad i ryggen och kan därför inte komma i vatten, vilket jag annars har sett och hört mycket gott om. Jag ligger och ligger. Det är inte mycket jag kan bestämma över. Jag har ont i kropp och själ, och värkarna fortsätter.

En vattenfödsel var verkligen en stor önskan från min sida, så ännu en gång känner jag att projektet har misslyckats. Jag har misslyckats med förlossningen. Min kropp lever inte upp till de krav som folk ställer. Alla omkring mig gör saker med mig som jag varken har sagt ja eller nej till.

Sugklockan fungerar som en avloppspropp i ett badkar

Efter många timmars förlossningsarbete föds vår son med sugklocka. Den hårda klockan pressas upp mot mitt underliv, och den skarpa, flammande smärtan strålar genom hela kroppen. Vi känner oss inte alls informerade om de möjliga följderna av sugklockan. När proppen rycks ut och min bebis landar på bröstet är allt över.

Det var många läkare och sjuksköterskor i rummet när sugklockan sattes på plats, och det skrämde mig verkligen. Under processen tänkte jag gång på gång: Nu dör vi. Det är så många här för att vi ska dö. Jag är bara omgiven av människor och smärta. Jag försöker få ögonkontakt med några av dem. Jag vill känna mig trygg och sedd, vill bli ‘hållen’, men jag kan inte hitta de svar jag söker.

Tiden efter förlossningen

I eftertankens kranka blekhet tänker jag att jag inte borde ha blivit igångsatt. Naturen borde ha fått ha sin gång. Låtit min kropp arbeta. Jag skulle ha varit lycklig om systemet hade informerat mig om alla de naturliga sätten att starta en förlossning på.

Känslan efter förlossningen var ett möte med ett system som består av medicin, allt det onaturliga, styrning och kontroll utifrån. Min tro på att min kropp inte kunde något själv blev bekräftad gång på gång. Ägarskapet över förlossningen var obefintligt.

Förlossningen satte negativa spår på mitt moderskap under en lång tid. Jag var bruten, sårbar och hade ingenstans att vända mig. Vi försökte få ett efterförlossningssamtal, men det var svårt att nå fram till sjukhuset, och när samtalet äntligen ägde rum gav det inte så mycket. Som nybliven familj kände vi oss ensamma och svikna.

Vi stod med en bebis som hade ont på grund av den hårda sugklockan, och jag hade själv ont – både fysiskt och psykiskt. Vi upplevde ett system som hade mycket fokus på att mäta och väga: Hur mycket äter bebisen, hur ofta äter bebisen osv. Det fanns inte mycket tid för mamman, och det skapade en liten mörk klump längst ner i magen.

LÄS OCKSÅ: Efterförlossningsreaktioner – Psykologens guide till smärta i moderskapet

Här flera år senare sitter upplevelsen fortfarande kvar i mig. Känslan av att misslyckas och inte klara förlossningen. Det var en livsomvälvande upplevelse, och smärtan finns kvar. Systemets ständiga press på mig och min förlossning satte negativa spår.

Andra och tredje förlossningen

1,5 år efter min våldsamma och livsomvälvande förlossning av vårt första barn, födde jag Sigurd i en helande, naturlig och långsam process. Hela upplevelsen var motsatsen till första förlossningen: jag gick 5 dagar över tiden (alltså fortfarande 5 dagar till igångsättning), fick värkar hemma och kunde arbeta med smärtorna hela vägen.

Det blev en process på 12 timmar där jag kände att min kropp och själ hängde ihop, och mentalt var jag närvarande hela vägen. Här gick jag ut med segern i hela kroppen och kände mig bad ass.

5 år efter vår första son kom till världen födde jag ännu en pojke i en snabb förlossning på 3 timmar, där vi precis hann in och vända på sjukhuset och sedan hem igen. En snabb tur i karusellen som jag bara kunde klara av eftersom jag nu äntligen kände mig stark, tuff och stabil.

Tankar om igångsättning

Jag är inte emot igångsättningar, men jag är emot ett nedskuret sjukhussystem med minimal förlossningsförberedelse, som bara involverar fakta om hur bebisen skruvar sig ner i bäckenet och föds på enklaste sätt. Jag är emot att man ska ta så stort ansvar för sin egen förlossning i dagens Sverige, att man måste köpa sig till den goda upplevelsen.

Vi ska absolut sätta igång förlossningar om det finns indikationer på att något är på väg i fel riktning med mamma eller bebis. Men vi ska inte sätta igång förlossningar för att mamman har gått över termin, om hon mår bra. Vi måste komma ihåg hela människan när vi hjälper folk i förlossning. Vi måste komma ihåg att man föder med kropp, själ och sinne.